Världen är full av folk som gärna erbjuder sin hjälp i än den ena, än den andra frågan. Inte bara ställer de sin tid till förfogande, det tycks dessutom finnas en i det närmaste outsinlig källa av kunskap att ösa ur. Dörrvakter som vet exakt vad stället egentligen skulle göra för att locka folk och bli framgångsrikt, t.ex. Märkligt nog är det aldrig att byta ut vakterna mot någon som är trevlig och åtminstone varannan dag ler åt någon som inte har stora bröst utan att det är ett hånflin. Taxichaufförer som vet exakt hur vi ska lösa samhällsekonomin men som själva glatt erbjuder resan till fast pris utan kvitto är inte helt ovanligt det heller.
Men ingenstans är koncentrationen av synbar hjälpsamhet så överväldigande stor som på gymmen. Många gymsamtal inleds med det föga charmerande ”Du vet att du gör fel, va?”. eftersom den tilltalade oftast har lite mer hyfs så blir sällan svaret det egentligen motiverade ”Håll käften.” utan ett ”Hur då, menar du?”. Och därmed har man öppnat Pandoras ask, och det blir omöjligt att få stopp på skiten. Långa förklaringar om att pushdowns är till för triceps, och du använder ryggen alldeles för mycket, det är inte bra att gå så djupt i knäböj, man ska inte svinga upp bicepscurlen, man ska inte kicka om pressen ska ta bra. Påtagligt ofta är redogörelserna kryddade med facktermer inhämtade från senaste Body, kontrahera, supinerat grepp, bromsa i den negativa fasen, koppla in rövus maximus, du riskerar att överanstränga rotatorkuffen och så vidare. Ibland är de goda råden kombinerat med en vattenballongliknande uppsyn och finnig rygg som skvallrar om att den okände välgöraren är så korkad att han inte riktigt litar på sin egen träningskunskap.
Missförstå mig nu inte. Det är bra att hjälpa träningskompisar på gymmet. Men innan du förstör både ditt eget och någon annans träningspass genom att fladdra med foderluckan, så var säker på att: 1. De behöver och vill ha hjälp och 2. Du är rätt person att ge den. Om personen är grövre, starkare och mer vältränad än du så är risken liten att du har något att bidra med. Är personen inte det så kanske de tränar av ett annat skäl än du gör, och vill vara ifred. Det här är tyvärr dock sådant som sällan övervägs innan man beslutar sig för att störa någons träning.
Orsaken till detta är uppenbar och genant. Det man egentligen vill är inte hjälpa, utan tala om att man själv kan. Man är så styrd av ett omättligt bekräftelsebehov att man gärna sänker sitt eget pass för att få tala om för någon annan att man minsann kan det här. Det finns oändliga varianter på hur det görs. Man kan namedroppa någon känd kompis (eller ja, kompis och kompis, man läser ju deras blogg), man kan hänvisa till sina egna ofantliga resultat och vikter, eller till bristen på egna resultat eftersom man själv ju gör strikt och rätt, till skillnad från de som lyfter mer. Om nu gymmet är det enda sociala forum du har, så visst, ragga, flörta, utforska din alternativa sexualitet eller vad du vill, men gör det efter passet när du och din tilltänkta egomassör har gjort det ni egentligen kom dit för. Då har personen ifråga en sportslig möjlighet att undvika dig om de vill, utan att tvingas strunta i sina sista set. Eller så är du helt enkelt ärlig, och berättar vad du vill. ”Ursäkta mig, kan inte du se lite imponerad ut och säga att jag är bra?”
