Det finns de som vi alla är överens om inte är normala, oavsett hur man räknar och bedömer. Sådana som är så komplett utanför skalan att inte ens Fråga Olle skulle kunna förklara deras beteende på ett förstående sätt. De vet oftast om det, och har inga problem med det, eftersom det i deras värld är ett helt irrelevant begrepp. Alla vi andra frestas ofta att definiera oss själva genom att röra ihop vanligt och normalt, och på så sätt göra livet ganska invecklat för oss själva. De två orden är nämligen inte synonymer, även om de ofta används så, till vår allmänna förvirring.
Låt mig förtydliga. Vanligt betyder ofta förekommande, inte sällsynt. Det kännetecknar inte alls om det är något som egentligen ska vara så eller inte, utan bara att det är ofta förekommande. Normalt, å andra sidan, kännetecknas av att det är något som är som det ska vara, oavsett om det är ofta förekommande eller inte. Enligt norm, därav ordet. Det här är en av trösklarna till att folk har svårt att förstå sitt eget förhållande till mat. Det är inte normalt att försöka hålla ner kaloriintaget, även om det är ganska vanligt numera. Problemet är att det inte heller är normalt att sitta på röven hela dagarna, även om det är ännu vanligare. Det normala är att försöka få i dig så energirik kost som möjligt, eftersom det vid ett normalt liv behövs och går åt. Så när du försöker följa en eller annan ”vanlig” diet och blir frustrerad över din egen reaktion, så kom ihåg att dina begär egentligen bara vill det som är normalt, nämligen att få i dig så mycket kalorier som möjligt. Orsaken att du behöver tvinga dig till att äta onormalt lite är att du gör onormalt lite om dagarna, fysiskt sett. Inget av det här påverkas, eller ska påverkas, av vad som är vanligt eller inte, det förvirrar bara.
Det är klart, i det ovanstående fallet blir det ju ganska enkelt eftersom vi utgår ifrån kroppen, med ganska påtagliga normer. Krångligare blir det när vi börjar ersätta normer och värderingar i livet med att följa vad som är vanligt. I de sorgligaste av fall så beror det på att människor är så tomma i själen att de inte har några normer att följa, utan ängsligt tittar sig omkring och väljer att göra det som verkar vanligt, i hopp om att det är normalt. Ibland kan det funka, men det kan lika gärna gå åt skogen. Lite som att blunda och köra ut i en korsning eftersom bilen innan körde, det är inte säkert att det smäller, men det kan hända. Då kanske du tycker att i en korsning finns det ju tydliga rödljus, det är inte alls samma sak. Jo, det ska det vara. Om du inte har fungerande trafikljus inom dig när du ställs inför livsval, så är det dags att svänga in till kanten och börja leta. Det är absolut inte läge att gasa på ut i korsningen i blindo efter en annan bil, då blir du bara vanlig, inte normal. Jag som har den stora fördelen att vara uppvuxen i ett kristet sammanhang, har en ganska bra uppsättning trafikljus att följa i livskorsningarna. Det finns i och för sig en oändlig skara vittnen på olika tillfällen när jag har kört mot rött, men det berodde inte på att lampan hade slocknat, utan att jag struntade i den. Jag försöker att träna och ägna mig åt sådant jag tycker om med samma principer, även om trafikljusen i träning kommer mer från många kunniga vänner än från mitt kristna arv. Jag vill nämligen vara normal, inte vanlig.