Det är självfallet så att man ska ha ögonen framåt om man ska lyckas att ta sig ditåt. Är du någorlunda tävlingsmedveten så har du förmodligen en så pass rejäl utmaning som nästa steg i din utveckling att det krävs att du ägnar dig åt den helhjärtat om det ska gå bra. Är det något du klarar med vänsterhanden medan du lallar omkring i största allmänhet så är du antagligen inte tävlingsinriktad nog att faktiskt ta dig framåt. Inte för att det egentligen gör något, några av de lyckligaste människorna jag känner är lallare. Men är du en genomsnittlig styrkesportare så vill du nog inte framför allt vara lycklig, du vill vara stark. Och att då fastna stångandes mot en vägg kan bli väldigt nedslående, eftersom du upplever att väggen är starkare än dig. Då kan det vara en alldeles utmärkt ide att vända sig om och titta på var du kom ifrån, och hur du har tagit dig dit.
För svensk armbrytning på herrsidan kan det vara väldigt frustrerande att titta på det berg som damernas framgångar är. Av 25 svenska medaljer på VM tog damerna 21 och herrarna 4. Att konstant jämföra sig med en grupp som i åratal har varit bäst i världen kan ibland bli nedslående. Det är som när man ror över en sjö och tycker att det ser ut att vara precis lika långt kvar hur länge man än har hållit på. Men när du tittar tillbaka till bryggan där du började så inser du helt plötsligt att det ser ut att vara precis lika långt dit, och att blåsorna i händerna faktiskt har börjat bli valkar som tål roendet. Svensk herrbrytning är ljusår bättre nu än för några år sedan. Nu finns ju inte tävlingsformen landskamp inom armbrytning, men jag törs påstå att med två personer i varje klass så finns det kanske inte mer än fem nationer i världen som slår Sverige på herrsidan. Vilket inte är kattskit, men å andra sidan ska bevisas.
Under alla de år jag har varit inblandad i styrkesport så har min verklighetsuppfattning blivit warpad av att jag känt och arbetat med massor av folk i både Sverige och världselit. Följaktligen är jag oftast den klenaste i min umgängeskrets, och ser inte ut att ha några rimliga förutsättningar att ändra det. Men å andra sidan så klarade jag knappt att rysta upp 70 kilo i bänk i 25-årsåldern, och nu när jag är över 40 inte har några problem med att reppa på över 100. Så över en längre tidskurva är det ju bättre nu än förr, vilket alltid är bra att komma ihåg. Så vad du än håller på med, och sliter ditt hår över att det tycks ha tagit stopp, så vänd dig om och titta bakåt. Inte för att vara nöjd med det du uppnått, den uppgiften kan du överlåta till andra på din begravning. Utan för att du faktiskt ser att du är på rätt kurs, som har funkat rätt bra. Så när du sen vänder dig mot bergväggen igen så är det med övertygelsen om att, jodå, det är här jag ska igenom.
