Det är väldigt populärt att kalla sig sökare, oftast på livsåskådningsområden, men det är något som har spritt sig över i princip alla livets områden. Inget fel i det, att söka är naturligtvis en förutsättning för att finna. Men det var just det. Att finna. Det måste ju ändå vara det som det går ut på. I diverse gamla västernfilmer figurerar alltid en typ av gubbe som åtminstone ser illaluktande ut, och som har helskägg som skulle få vilken strongman som helst att bli grön av avund. Dessa hyrdes in för att visa vägen över bergen, eller genom öknen, eller var det nu var man skulle. Den allmänt accepterade benämningen på dem, i alla fall i de filmer jag såg, var stigfinnare. Vilket låter väldigt betryggande. Tänk dig för ett ögonblick att de hade försökt att sälja in sig som stigsökare istället. Det känns som om han hade haft samma framgång som en genomsnittlig telefonförsäljare med det upplägget. Ändå har sökare gjorts till något fint, medan den som påstår att han har funnit något ofta hånas.
Men den väldigt krassa sanningen är att stigen över bergen går där den går, oavsett om du tycker att det är bra eller inte. Att det är motlut beror på att den går uppför berget, inte att det är fel väg. Men det är klart, så länge man påstår att man inte vet vägen, behöver man inte börja gå. Vilket nog är det förhärskande orsaken till att folk påstår sig söka. Har du länge inom träning, eller något annat område i livet, sökt efter hur du ska göra, så är det faktiskt troligt att du egentligen har funnit svaret, fast du inte tycker om det. Ungefär som när man sitter på pass i skogen, och för fjärde gången tittar bort mot det gråa i skogsbrynet i kikarsiktet, bara för att konstatera att det är en stubbe, inte en älg. Det var en stubbe förra gången du tittade också, och det kommer inte att bli en älg till nästa gång du tittar. (På rådjurspürschen är det vissna ormbunkar man hoppas på.)
Hur länge du än letar så kommer du inte att hitta någon som kan något om träning som säger att en bensparkmaskin är bättre träning än knäböj. Du kanske vill det, för att det är skönt att sitta ner och träna utan att ha en massa vikt på axlarna, men att du skulle vilja att det var sant hjälper inte, det blir inte sant för det. I många organisationer tillsätter man utredningar i en stilla förhoppning om att de ska komma fram till något annat än det oundvikliga, så slipper man i alla fall fatta beslutet nu. Det enda sättet det kan leda till att du slipper att ta beslutet är att du hinner få sparken innan utredningen är klar. Du måste naturligtvis inte finna vägen, ditt liv kommer att fortgå även om du skiter i det. Det är bara det att du kommer att vanka av och an vid foten av berget som ett fån, trots att du går förbi stigen i varje vända.
