Jag är ständigt fascinerad över hur grälsjuka folk kan vara, över allt och inget. I allt från politik till träning till relationer. Folk som i vanliga fall har enormt svårt att fatta beslut eller följa en logisk tankegång kan till synes vara extremt snabba i tanken bara om det bara handlar om att slutledningen är negativ för någon eller något de tycker illa om. Vilket ju egentligen bara innebär att de egentligen inte alls är snabba i tanken, utan bara återanvänder en gammal tanke. I allra sämsta fall är det inte ens deras egna gamla tanke, utan någon annans.
Jag har slutat få plötsliga utbrott i trafiken, eftersom jag har insett att det mesta jag råkar ut för i stockholmstrafiken faktiskt hade kunnat vållas av mig själv, i färd med att försöka lösa ett problem. Den som står still tvärs över en korsning gör ju väldigt sällan det enbart för att förstöra för andra, utan för att det råkade bli så när man försökte ta sig dit man skulle. Man kan faktiskt tro att någon har goda avsikter även om det de gör verkar så dumt så man vill gråta. Till och med om det handlar om att ligga och jucka på en gummiboll istället för att köra böj. I politik tycker jag att det är ännu tydligare. Även om jag stundtals är väldigt raljant om allt till vänster så tror jag faktiskt att de vill väl. De vill ha ett samhälle där alla har förutsättningar att må bra. Kruxet är bara att det tror jag om borgerligheten också. Skillnaden ligger bara i vad man tror fungerar, inte hur man vill att det ska bli. Det är väl knappast någon hemlighet att jag är mer böjd åt att tro att högervarianten funkar. Jag har gott om vänner som tror att jag har käpprätt fel, men som ändå tror att jag vill väl, och då är det inget problem.
Problemet uppstår när man anklagar varandra för att vilja illa. Det är för det första oftast inte sant, och för det andra så omöjliggör den ståndpunkten varje form av diskussion eller samvaro. Ni som har följt de gånger jag svingar mig ut i en ordväxling på något forum har märkt att den enda gången jag riktigt höjer tonen är när någon anklagar mig eller någon annan för att vilja något dåligt, att vilja skada och förstöra. Jag tycker inte att det är en gräns man får passera, och i debatter jag ger mig in i så patrullerar jag den gränsen nitiskt. Jag tror faktiskt inte ens att de som inom armbrytning utvecklar en flopwrist stil med axeln inkastad bakom, vill att deras efterföljare ska göra sig illa. Det kommer att bli effekten, men jag tror inte att det är det de vill, de är bara lite korttänkta. Jag tror inte att de som envisas med att baka in ganska komplicerade saker som ryck och stöt i vanliga motionsprogram vill att folk ska tvingas skaffa klippkort hos naprapaten, även om det blir följden.
Det är faktiskt så att du kan dela in folk omkring dig i två kategorier. De som vill dig väl och bryr sig om dig, och de som ärligt talat skiter i dig. De som aktivt vill dig något illa är så extremt sällsynta att du kan bortse ifrån dem i ditt eget beteende, och du och alla omkring dig mår mycket bättre om du låter bli att anta att de är fler än de är. Eftersom vi dessutom kan dra den logiska slutsatsen att folk som du relaterar är sådana som finns i din närhet så är det faktiskt betydligt mera sannolikt att de egentligen vill dig väl än motsatsen. I allra sämsta fall så skiter de i dig. Är du på fullt allvar övertygad om att en massa folk vill illa med det de gör så kan det vara dags att gå i terapi. Folk är korkade, javisst. Men att de är elaka är faktiskt väldigt ovanligt.
Jag tror inte att det är de som vill en illa man behöver oroa sig för utan de som omedvetet gör det. Om man känner att man inte kan lita fullt på någon efter att man gång på gång på gång blivit blåst, även av s.k. trovärdiga människor, är det en själv som behöver gå i terapi då eller människor i allmänhet?
Men du – bara för att man är ful behöver man ju inte vara dum. Men det är klart, är man både ful och dum då är det ju kört..