MAXstyrka

Jag känner ju inte till alla nationers självbild, men av de jag har koll på så är det bara i Sverige som o-sitt-eget-land skulle betecknas som något positivt. I USA kan man snudd på bli skjuten för att vara oamerikansk, och fransosernas vaktande om sitt nationella varumärke ska vi inte ens prata om. Det här är ju sånt som sedan avspeglar sig i mentalitet ända ner på individnivå. Det ironiska är att de som lider av något slags projicerat självförakt och använder ”typiskt svenskt” som något negativt, själva mer än någon annan befrämjar jantelagen. Jantelagen är förresten inte alls svensk, utan skriven på norska i Danmark.

När Mariusz Pudzianowski fick frågan om tävlingen var avgjord efter att han vunnit 5 av 6 grenar i en tävling så svarade han ”First do competition. Then count points. Then we see”. Något som alla jag har berättat anekdoten för, svenskar som utlänningar, tyckt vara apfränt. Tänk er nu att det varit en svensk som sagt så. Tråkningarna om jantelag och typiskt svenskt hade haglat. Problemet är med andra ord inte svenskars attityd mot världen och utmaningar. Problemet är alla svenskar med svag självkänsla som hellre skulle vilja att det var ett nationellt drag än ett personligt.

Det är inte typiskt svenskt att uttrycka sig försiktigt, det gör realister över hela världen. Det är inte ”härligt osvenskt” att tro på sig själv och ta plats. Ricky Bruch var jättesvensk, Tomas Wassberg, som sa att han skiter i smärttröskeln, är väldigt svensk. Frank Andersson är svensk, Pelle Almqvist är svensk. (Sångare i The Hives, som springer in på scenen och skriker till publiken: Som ni har väntat!) Andreas Rundström som vid ett tillfälle gick och la sina nycklar och plånbok i vinnarpokalen, innan tävling, så att han säkert skulle få med dem hem, är svensk. Vi är ett land med 9 miljoner invånare som varje år tar oss rätten att via Nobelpriset bestämma vilka som inom vetenskapen är bäst i världen. Allt detta är svenskt i kubik. Så att med avstamp i en något förlängd språkresa i Kalifornien göra ett desperat försök att skapa tillhörighet med högljudda amerikaner genom att projicera sin egen svaga självbild på resten av nationen är bara avslöjande för dig själv. Svenskar som grupp är varken bättre eller sämre än andra människor.

Så när du tränar och förbereder dig för att tävla, gör det utifrån dig själv, och den attityd som känns naturlig för dig. Inte utifrån ett kompensationsbehov för ett inbillat nationellt drag. Min definition på att vara typiskt svensk är att träna och kämpa för att få stå överst på pallen och höra ”Du gamla Du fria” spelas och bli tårögd när flaggan hissas. Kämpar du för Sverige, så hör du till Sverige. Och jag kommer att sjunga med.