Vi är rätt många som gärna vill utge oss för att vara sådana som är riktigt helhjärtade när vi väl gör någonting, det är svart eller vitt, ska vi vara med så är det all in, och så vidare och så vidare. Det låter ju väldigt bra, och får man bara säga det själv så är det en väldigt positiv egenskap. Det kan det naturligtvis vara, men det är lite beroende på procentutfallet mellan allt eller inget. För ska sanningen fram så blir det där ofta mest en ursäkt för att välja inget snarare än allt. Fördelningen blir oftare 90-10 till ingens fördel snarare än tvärtom, eller ens en jämn fördelning på 50-50. Om det är det faktiska utfallet så är det helt plötsligt inte alls en positiv egenskap längre, utan en attityd som leder till ett väldigt soffsittande och svullande, om vi nu ska hålla oss till träning och kost.
Ska vi börja tänka på vad vi äter, kanske hålla en diet, så ska det minsann vara ordentligt. Inga halvmesyrer här inte. En trygg och skön tanke som ofta följs av en öppnad chipspåse, eftersom det skulle vara en alldeles för larvig åtgärd, och inte alls tillräcklig för vår egen höga standard, att bara låta bli att smufsa i oss chips så länge. Mycket närbesläktad är förhållningssättet till förbränningsträning. Vi tänker oss att när vi väl sätter igång så ska det vara morgonpromenader vid 04.30, spinningklasser efter bänkpasset, nedskrivna tider och noteringar om mängden förbrända kalorier. Tankar och målsättningar som inte sällan dras upp i huvudet ståendes i en rulltrappa, eller i bilen under den 2 kilometer långa turen till jobbet, för er som bor på landet och inte har rulltrappor. Ni får väl provåka någon gång när ni är i stan så får ni se att det går lätt att hitta samma tankegång där.
Flyttar vi oss för ett ögonblick till livets stora och viktiga frågor så är det inte ovanligt med tankar om att åka någonstans i världen, hjälpa fattiga barn, förbinda sår på skadade i krigszoner, eller något annat viktigt som det för all del finns ett skriande behov av. Att bjuda en uteliggare på en varmkorv förslår inte mycket, om man tänker på våra höga ambitioner. Den bistra sanningen är att väldigt få av oss tar oss iväg till någon krigszon eller svältkatastrof för att göra den där skillnaden vi drömmer om, och under tiden har vi inte ens bjudit en hungrig människa på en korv. Men eftersom vi oftast kan ganska mycket, så vet vi att bara låta bli chipsen nog inte räcker till att nå en kroppsfetthalt runt 10 procent eller lägre, och att ta trappan istället för hissen inte är tillräckligt för att nå någon högre konditionsnivå så duger det inte åt oss och våra målsättningar. Världssvälten kommer inte nämnvärt att påverkas av att vi bjuder uteliggaren på en korv.
Det finns två orsaker att ändra sitt beteende, både vad det gäller träning, kost och vilja att förändra världen. Den första är att hur lite det än är, så är det mycket bättre än inget alls. Den andra är att du kommer närmare att förändra dig själv, så du så småningom faktiskt gör något som gör skillnad på riktigt. Vi fungerar nämligen så, har vi bara kommit igång med ett beteende, bra eller dåligt, så har vi rätt lätt att utveckla det. Så var gärna en allt-eller-inget människa, om det faktiskt blir allt ibland. Blir det aldrig det så kanske du ska ompröva den attityden. Det är faktiskt bättre att vara praktikant i något litet, än kung av ingenting alls.
