Jag är den förste att ansluta mig till att man i somligt kan ägna sig åt metoden ”fake it till you make it” när det gäller att nå framgång i vissa saker, i alla fall när det är inom rimligt räckhåll att faktiskt klara det på riktigt. Jag kommer aldrig att hålla en hög ambition emot någon, men det blir skillnad på att tro att man kan nå till en viss punkt, och tro att man redan är där. Tror man att man redan är där blir det nämligen ett väldigt brutalt uppvaknande när livet synar, och ber att få se korten du har påstått dig ha på hand. Det här kan hända inom både armbrytning, styrkesport och de flesta andra sporter, och händer faktiskt hela tiden. Allra högst fallhöjd brukar det bli när självförtroendet har injicerats via kanyl och man inte läste bipacksedeln om bristande självinsikt som trolig biverkning tillsammans med viss vätskeansamling och dålig hy.
Det är nämligen så att livet alltid kommer att syna, kanske inte i första eller andra given, men för eller senare kommer det obarmhärtiga ”Syn” och blickarna vänds mot dig för att se om du kan backa upp ditt utspel. Det kan vara i form av att det ligger 350 på markstången och det inte längre finns något mer att skylla på, nu måste det du har sagt att du kan göra göras. Eller när sekretariatet på en armbrytartävling neutralt och opersonligt ropar ditt namn till bordet tillsammans med någon du har sagt att du kan slå. Det är egentligen ingen fara att misslyckas, även om man sagt att man ska klara det, det är inte det som gör ont. Det som gör ont är att vakna upp ur sin egen lögn, och tvingas att inse att man är mycket svagare och mänskligare än vad man sagt både till andra och till sig själv.
Det här är naturligtvis något som drabbar oss i betydligt allvarligare situationer än armbrytning och marklyft. Ett av världshistoriens mest kända exempel är Petrus, i det som av någon märklig anledning kallas Stilla veckan. De där turbulenta, märkliga dagarna innan den judiska påsken i Jerusalem som för 2000 år sedan förändrade världshistorien. Ni vet han som gick ut på vattnet till Jesus, han som var den förste att formulera ”Du är Messias, den Levande Gudens son” han som högg örat av en av dem som kom och skulle gripa Jesus i Getsemane. Lärjungarnas självklare ledare som intygade att om även om alla andra försvann så skulle minsann han både gå i fängelse och dö om nödvändigt! Han var, som de säger i Östergötland, ”överstyver”. Jesus tittade rakt igenom den högljudda fasaden och sa ”Innan tuppen gal kommer du att ha förnekat mig tre gånger”.
Och så kom synen, när Petrus smög runt i mörkret utanför där Jesus hölls fängslad, och en piga frågade om inte han också hörde till nasaréen. Tre gånger sa han nej, den sista gången med svordomar och förbannelser innan han hörde tuppen i gryningen. Det står att han gick ut och grät bittert. Inte för att han hade svikit, det hade alla andra också gjort vid det laget. Utan för att tvingades inse att han inte var bättre. Han tvingades konfrontera sin egen mänsklighet. Vi som har levt ett tag har varit ute och gråtit bittert några gånger.
