Jag har alltid tyckt att de mera extrema förespråkarna av positivt tänkande är rätt tröttsamma. Jag vill inte gärna tro att det beror på att jag är cynisk, då det är en väldigt tråkig inställning till livet. Jag tror snarare att det beror på att jag vet att sanningen inte är relativ, och inte påverkas av om jag ser positivt på frågan eller inte. I styrkesport blir det väldigt uppenbart, eftersom vi alla vet att man inte kan lyfta hur mycket som helst bara för att man ser positivt på frågan. Jag till exempel har en extremt positiv inställning till att bära husafeltsten, en inställning som väldigt sällan delas av själva stenen. Samma sak gäller armbrytning, det finns ingen ände på min positivism. Det visar sig dock att i princip alla manliga armbrytare som ens är i närheten av min viktklass inte bryr sig det minsta om denna trevliga inställning, utan ändå dunkar mig.
Det kan bara finnas två tänkbara förklaringar. Den ena är att både husafeltsten och samtliga armbrytare är bättre på positivt tänkande än vad jag är. Det verkar inte särskilt sannolikt, eftersom de stenar jag har träffat på generellt sätt har en väldigt tråkig attityd, och inte alls skulle åstadkomma något om inte någon annan tog initiativet och bar omkring på dem. Armbrytarna är inte alls lika tråkiga, men alla som spöar mig är ju inte muntergökar. Således har vi kvar den andra förklaringen, nämligen den att sanningen inte förändras nämnvärt av min uppfattning. Husafeltstenen är helt enkelt för tung för mig i dagsläget, och utan rätt betydande insatser i tid och träning som är betydligt mer konkreta än att tänka positivt så kommer det inte att förändra sig.
Varför finns då överhuvudtaget allt prat om positivt tänkande? Jag tror att det beror på att motsatsen, negativt tänkande, inte alls har samma begränsningar. Den absoluta gräns för vad som åstadkommas i positiv väg finns inte åt andra hållet. Historien är full av exempel på märkliga misslyckanden, både i idrott och annat som bara beror på en nedåtgående spiral som skapas av ett eget tankemönster. Det yttersta, och väldigt tragiska exemplet är när någon tar sitt eget liv. Det beror alltid på att negativism har drivit dem så långt att de inte längre tror att något kan fungera.
Vi som har funnits ikring och sett verkligheten vet att så illa är det aldrig. Men kan negativa tankar få folk att vilja kliva av livet helt och hållet, så kan det få dem att förlora en armbrytarmatch, eller bomma en till synes säker vikt i bänkpress. Kanske är det det positivt tänkande egentligen handlar om. Att våga tro på det positiva som faktiskt är sant, så att du inte gör det negativa till sanning.
