Det finns väldigt få saker som vållar så mycket missförstånd och stundtals konflikter som självklarheter. Det vill säga det folk tycker är självklarheter. Ordets tillsynes självförklarande uppbyggnad till trots, så är det nämligen ytterst sällan så att det är objektiva sanningar som är självklarheter, utan subjektiva upplevelser, som vi tar så för givna att vi aldrig har brytt oss om att söka bevis för dem.
Låt mig exemplifiera. En av mina ikoner, Magdalena Ribbing, förklarade pedagogiskt i tv att etikett inte handlar så mycket om rätt eller fel, utan om att alla ska kunna känna sig bekväma. Hållningen funkade tills hon fick frågan om det var ok att snyta sig i servetten. Då brast det för henne, och hon förklarade att om man snöt sig i servetten så skulle man inte gå bort på middag alls, utan hålla sig hemma. Det fanns en nedre gräns i uppförande som för Ribbing är så självklar att hon inte kunde föreställa sig en avvikelse. Själv känner jag flera som skulle i ett obevakat ögonblick kunna snyta sig i servetten.
En av mina döttrar hade en liknande inställning till varför hon i högstadieåldern inte ville följa med på armbrytning. Hon sa sig vara för dålig, jag frågade om fick stryk av killarna i klassen, och hon fräste irriterat ett nej, med hänvisning till att även om hon var dålig så fanns det gränser. Själv glömmer jag ibland att det inte är självklart för alla att sätta en kanyl med skit i sig är det yttersta beviset på ynkedom, och handlingen som bekräftar att man kapitulerat för sin egen litenhet och dåliga självkänsla. En hel del av debatten runt SD:s konstigheter beror på att för de flesta andra är det självklart att alla människor har samma värde, och ska behandlas just efter detta. Vi utgår hela tiden från vår egen verklighet, och ibland behöver tänka tillbaka väldigt många steg för lyckas förstå andra. I SD:s fall till någonstans runt stenåldern.
Första gången jag var hemma hos Magnus Samuelsson trodde han på fullt allvar att jag larvade mig när jag inte kunde lägga upp en 100-kilos atlassten. Det fanns inte i hans sinnesvärld att en vuxen frisk man kunde misslyckas med detta. (Det ska tilläggas att det var första gången jag provade, och att jag så småningom något år senare lyckades böka upp en 130-sten.) Så när du ställs inför sånt som verkar osannolikt, tänk på det Torbjörn Samuelsson sa den gången till mitt försvar: “Man får aldrig glömma att det finns människor i det här landet som bommar på 70 kilo i bänk”.
