Jag har alltid tyckt att påståendet att alla är unika förtar lite glädjen med att vara det. Att någon säger “Du är unik” utan att närmare specificera hur är i alla fall ingen direkt uppmuntran för mig. Även om det sedan specificeras så innebär det ju faktiskt inte att det är positivt, man kan ju vara unik på det sättet att ingen annan är fullt lika korkat heller. Men icke desto mindre så är det ju sant, så till vida att det är en oändligt massa faktorer och omständigheter som gör oss till de vi är, så många att inga två människor blir helt lika. Ni vet, snöflingor och sånt skit.
Även om man är lite trött på sockersöta facebookposter i frågan så är det faktiskt sant. Lyfter man sedan blicken lite från navelskådandet så blir det ganska tydligt att nyttan med det är ju inte att sitta på en stol, unik och självförverkligad och försöka formulera sig själv och sitt liv. Nej, konsekvensen blir faktiskt att det finns uppgifter som bara du kan lösa, eller för att bli ännu mer påtaglig, människor bara du kan hjälpa. Tar vi det inom armbrytning, om det nu är den diagnosen du har, så är det faktiskt troligt att det finns någon som bara du kan hjälpa att bli bättre.
Men hallå, tänker du, Roine Eklund eller Anders Karlsson kan ju mycket mer än jag. Jo, det stämmer, de kan mycket mer än nästan alla andra jag känner. Men nu var det inte kunnandet jag talade om, utan förutsättningen att hjälpa. Att finnas där, att ha vänskapsrelationen som skapar lusten, att vara tillgänglig för ett extra pass när andan faller på. Om du inte ser Roine eller Carlos när du tittar dig omkring när du och kompisen tränar, så har du per definition mycket bättre förutsättningar att hjälpa till, eftersom du är där. De är visserligen tillgängliga för rätt många, men inte för just dem du är tillgänglig för. Inte just då, i alla fall.
Om du inte är armbrytare, utan en helt vanlig gymborgare, och du har en polare som har svårt att komma igång och träna, så är du bättre än vilken kändis-pt som helst, eftersom du är där. Som vanligt så är principen tillämplig även på livets allvarligare områden. Om du inte använder dina förutsättningar, kunskapsmässiga, geografiska, relationsmässiga eller materiella till att göra något bra som bara du kan när det behövs, varför har du dem då? Inte är det för att sitta på en stol och känna dig unik, i alla fall. Kolla gärna Esters bok i Bibeln, där drottningen glömde att hon kunde rädda folk. Lyckligtvis blev hon påmind av Mordokai, att förutsättningarna förpliktigade. Det gjorde de för henne, och det gör de för oss. Det bara vi kan, ska vi göra.
