Väldigt många konflikter inleds med väldigt aggressiva, och i ärlighetens namn väldigt onödiga påhopp som sedan ursäktas med att det ju bara var ärligt. Vilket trots en mängd exempel och snudd på allmän rådande uppfattning faktiskt inte alls är det enda som krävs. För att vara en någorlunda dräglig medmänniska krävs faktiskt mer. Gymmiljön är en fantastisk grogrund för den typ av ärlighet som bara undantagsvis fyller någon funktion. “Du vet att den där övningen inte egentligen gör något, va?” är ett utmärkt exempel på något som inte behöver sägas, om du inte får en direkt fråga.
Det finns två varianter på tvångsmässiga sanningssägare, den första möjligtvis lite värre. Det är de som tror att det är nödvändigt att vara helt ärlig med även subjektiva åsikter. Med helt ärlig menar jag här att opåkallat ge uttryck för. Självfallet ska man inte driva med ljug om man blir tillfrågad, det är inte det jag menar. Jag återkommer till det. Den andra varianten, som det är vanligare att folk gömmer sig bakom, är när det faktiskt är objektiva sanningar vi talar om. Du är faktiskt inte ålagd att kläcka ur dig allt du kan till din omgivning hela tiden.
Egentligen finns det tre filter du ska passera tanken igenom innan du gör ord av den. Är det sant är bara det första. Det andra är om det är relevant och tillämpbart för mottagaren. I den här punkten inbegrips en hel del tajming. Rätt sak vid fel tillfälle är värdelöst. Och det sista, är det för att hjälpa? Om det inte är det är det bättre att du hittar något annat sätt att massera ditt ego än att vara en ostoppbar fakta- och åsiktsrabblare. Om du lyckas att kränga på de här filtrena på ditt vanliga direktutblås från hjärnan så blir du en mycket trevligare människa. Man varken ska eller behöver ljuga. Men det finns så många sätt att säga sanningen.
