När man håller på i yrkeslivet så är det ofta tal om att delegera det ena eller det andra. Enkelt uttryckt innebär det att man överlåter ansvar på någon annan nedåt i organisationen. Det kan man naturligtvis göra inom flera områden än yrkeslivet, till exempel inom föräldraskap eller för all del, i en klubb av något slag. Det som då oftast går fel är att man vill begränsa delegationsordningen till att bara gälla så länge den som har fått ansvaret gör som vi själva vill. Vilket helt krasst innebär att man inte alls har delegerat, man har bara gett en order utan att egentligen tala om vad man menar. Vilket är den absolut sämsta formen av order, och exempel på riktigt urkasst ledarskap.
Tyvärr är ju inte riktigt urkasst ledarskap speciellt ovanligt o världen i allmänhet, och Sverige i synnerhet. Om villkoret för att någon ska få bestämma något är att de bestämmer det jag tycker att de borde begripa att de ska bestämma, så blir det ju ett uppenbart problem. När jag tänker efter så är den här ordningen inte helt ovanlig inom relationer heller. Det kryllar av halverade relationer där den ena parten hela tiden vill ha ansvaret både för sitt eget och sin partners liv, och därför delar ut order istället för ansvar. Det gäller för övrigt inom träning också. Om du tillhör dem som uppmuntrade säger till någon som frågar om träningstips att de ska göra vad som helst, eftersom det är bättre än att inte göra någonting alls, så får du ju inte bli sur om de börjar på crossfit. Så vida du inte tycker att de inte ska ansvar för sin egen träning, utan är beredd att överta det och istället delar ut order. Det kan man göra karriär av, om än inte särskilt lukrativt, pt kallas det.
Innebär det här att man inte ska säga till folk när de gör fel? Det är en hårfin balansgång. Självfallet kan man ge råd, så länge man gör det med medvetenhet om att personen i fråga har ansvar själv. Ansvar är nämligen precis som kaka, man kan inte både äta och ha den kvar. Om du har sagt till en entusiastisk 20-åring att de får ansvaret för juniorträningarna, så innebär ju det per automatik att du inte längre har det ansvaret. Vilket innebär att de bör få göra som de tror är bäst, även om du tvärsäkert vet att de tror fel. Har du sagt till din bättre hen att de får ta ansvaret för att måla om i hallen, så kan du inte försöka ge order om färg eller golvinteckning. Har du sagt till ungarna att de får ta ansvaret för middagen så är det bara att hacka i sig halvrå makaroner och bränd korv när det serveras.
Det finns massor med orsaker till att det är angeläget att faktiskt lära sig skillnaden mellan att ge order och ansvar. De viktigaste är först och främst att din omgivning ska orka stå ut med dig. En person som ska lägga sig i allt de ser är oerhört påfrestande, och inget säger att just du har några förmildrande drag. Sen kan det ju, oerhörda tanke, faktiskt vara så att du har fel, och den som faktiskt har tagit ansvar, har koll och gör bättre val än du. Men den kanske allra viktigaste orsaken att låta folk hålla på även om det ser ut att gå åt skogen är denna. Människor är precis som muskler. Om de inte nu och då utsätts för lite för mycket belastning så växer de inte.
