Föredetting är ju ett väldigt negativt värdeladdat ord, som en del som är på väg uppför karriärstegen ofta slänger sig med om de som är på väg ner för den. Inte sällan så rymmer uttrycket en hel del avundsjuka, eftersom man tycker att någon får oförtjänt mycket kredd på gamla meriter, medan man själv inte alls får i eget tycke lämplig uppmärksamhet på gymmet för den senast ökningen av personbästa, som har fört upp en på tredjeplatsen i Knäckebrödshults Atletklubbs all time high lista.
Självfallet är det trevligt med uppmuntrande uppmärksamhet när något faktiskt går framåt, men en orsak till att det uteblir kan ju vara att det inte är speciellt imponerande för andra än dig själv, och möjligtvis din mor om hon nu är träningsintresserad. Och omvänt så kan det ju vara så att folk fortfarande ger respekt och uppmärksamhet till sådana du tycker är föredettingar på grund av att det de gjorde faktiskt var imponerande på riktigt. När något skedde är sällan den springande faktorn, utan det faktum att det faktiskt skedde. Dessutom kan senare händelser inte ändra på att det som gjorde faktiskt gjordes. Hur många pinsamma kändismatcher som än utspelat sig i samband med småstäders stadsfester, så kan de aldrig utplåna det faktum att ett svensk landslag tog VM-brons i fotboll -94.
En bidragande orsak till en tråkig attityd mot gamla hjältar är att förhoppningsfulla framtidslöften har lyssnat allt för mycket på optimistkonsulter och livscoacher och börjat jämföra egna målsättningar med andras meriter. Det är ett enormt tankefel som det krävs att man är lite dum i huvudet för att göra, vilket tyvärr inte är så ovanligt som man skulle önska. Det är nämligen så att den allra minsta meriten alltid kommer att slå den allra största målsättningen. En liten stuga är bättre än ritningen på ett slott, och en hamburgare är bättre än ett recept på filé Oscar. Det här betyder inte att receptet eller ritningen är värdelösa, inte alls. De är helt nödvändiga för att så småningom utvecklas och komma framåt, från att inte ha något alls. Men de kommer alltid att vara otillräckliga när de jämförs med ett faktiskt resultat.
Vilka planer du som svensk man än har på att bli framgångsrik inom armbrytning så är dina ambitioner ingenting mot Andreas Rundströms meriter. För att han har faktiskt gjort det. Hur noga du än planerar din strongmankarriär så väger den planen lätt mot listan på Magnus Samuelssons karriär, för att han har faktiskt gjort det. Visst, det kanske är lite irriterande när någon gubbe kommer in på gymmet och folk viskar om gamla framgångar och mytomspunna resultat istället för att titta på hur mycket du nyss bänkade. Men om det där det viskas om är sant, så svälj stoltheten, res dig upp, torka av bänken och fråga om de vill använda din plats. Av ren respekt och tacksamhet, för de har visat att det du bara drömmer om faktiskt går att göra.
