De flesta av oss har en mängd saker vi tycker är viktiga i livet, och ibland kan det vara lite svårt att bena ut vad vi faktiskt tycker är viktigast. Det kan å ena sidan vara så att man inte nödvändigtvis behöver ställa olika saker emot varandra, men det kan ibland vara en bra sak att göra för att bena ut vad vi faktiskt väljer att lägga vår tid och energi på. Ett ganska vanligt påpekande är vad folk säger att de ångrar eller inte när de ligger på sin dödsbädd. Jag har två invändningar mot det, först och främst att ligga på sin dödsbädd knappast kan anses vara det mest känsloneutrala och rationella tillfället, och det andra är att det fortfarande är ett perspektiv som utgår helt och hållet från en själv. Det kanske man kan tycka att man ska göra, men så vill inte jag leva mitt liv. Jag tycker nog att det är viktigare vad man har gjort för intryck på sin omvärld. Vad man har betytt för andra, helt enkelt.
En övning som ibland används för att vaska fram just vad man tycker är absolut viktigast i livet är att fundera på vad man skulle vilja att det står på ens gravsten den dagen någon ska formulera det. Det är klart att man kan göra som Tom Cruise i Cocktail och författa en hel dödsruna i lokalpressen, men då får man ofta med så mycket att sorteringsfaktorn uteblir. Den koncisa, korta formuleringen som får plats på en gravsten ställer det mer på sin spets. En av mina favoriter på en minnessten är avslutningsorden på minnesstenen över Magnus Huss, ”vildhussen” som byggde bort storforsen och skapade döda fallet för att öppna flottningsvägen för det svenska timret till kusten. Visserligen tömde han ragundasjön av misstag och ödelade en hel bygd i processen, men idag finns eftermälet ”han tystade fallet, lade älven till ro”.
När du har tagit en stund och funderat på vad du skulle vilja att folk skriver på din gravsten, så kommer nästa utmaning. Lever du verkligen ditt liv så att det du önskar blir det varaktiga minnet efter dig också är andras intryck? Om vi experimenterar med några tänkbara varianter utifrån hur man kan leva sitt liv så blir det plågsamt uppenbart att vad vi gör och vad vi djupast vill sällan överensstämmer. ”Han missade aldrig ett träningspass”. ”Han drog 300 i mark, med dräkt”. ”Hon åt alltid rätt”. Eller om vi tittar för ett ögonblick åt arbetshållet: ”Han tjänade ihop en riktigt fet pension”. ”Ett fläckfritt cv är fullbordat”. Inget av det där känns ju sådär alldeles lysande som något folk ska förknippa med ens namn så länge man finns kvar i någons minne.
Det är klart att vi ska ägna oss åt sådant vi tycker är roligt, men vi får aldrig glömma bort att ägna oss åt det vi faktiskt tycker är viktigt också. Så trots att jag älskar ord och kan hitta på många kluriga formuleringar som vore väldigt trevligt som en beskrivning av mitt liv, så hoppas och arbetar jag på att bli bättre på att leva mitt liv så att de mest klassiska av ord i sammanhanget skrivs som en trovärdig sanning när jag om många, många år, mätt på att leva och med aningens sliten lever blir befordrad till härligheten. ”Här vilar stoftet av Anders Axklo, älskad och saknad make och far.” Du kanske kommer på nåt bättre att sikta på. Det gör inte jag.