De flesta av oss har ett eller fler bekymmer i livet som vi tycker överskuggar i princip allt annat, och som vi många gånger svär ve och förbannelse över. Det är naturligtvis alltid en frestelse att ställa olika människors bekymmer mot varandra, särskilt eftersom man alltid tycker att man själv vinner. Ett problem är alltid mycket värre för den som sitter mitt i det, än för den som ser det så att säga från sidolinjen. Men om vi för ett ögonblick avstår den frestelsen och håller oss till våra egna bekymmer så finns det ändå en del att säga om hur vi förhåller oss till dem. Vårt medvetande tenderar oftast att domineras av bekymmer som ligger för handen, snarare än alla de förutsättningar som är bra.
Det ligger naturligtvis en väldig funktionell logik i detta. Det är ju problemen som vi behöver ägna energi och uppmärksamhet åt, och därför är det så att säga de som är top of mind. Det här är vår känslovärlds sätt att få oss att prioritera akuta frågor, så att de inte förvärras. En aldrig så liten känning i axeln kommer att dominera medvetandet under träningspasset, snarare än det känns alldeles utmärkt i benen. Det är det här som får oss att vara fokuserade, och dessutom det som får oss att utvecklas framåt. Hade vi inte reflekterat över känningen i axeln, utan bara tänkt på hur bra det känns i benet så hade vi inte haft någon känslomässig motivation att lösa problemet, och då hade det kvarstått, och troligtvis förvärrats.
Den rent logiska tanken att vi behöver lösa problemet är sällan tillräcklig för att få oss att ta tag i den, således den känslomässiga koncentrationen. Om vi tänker tillbaka till jämförandet kan det här lätt leda till att vi tror att den som inte har just samma problem som vi inte har några problem alls, vilket naturligtvis inte är fallet. Alla har problem som de behöver lösa, det är ett normalt tillstånd för människan. När så småningom ett problem löses så kommer först en lyckokänsla, och sedan hoppar vi raskt vidare i känslovärlden till nästa sak som inte är löst. Det här är inget deprimerande, det är tvärtom det här som ger oss mening, fokus och motivation. De som är rädda för ordet problem vill oftare kalla det utmaningar, och det kan man väl göra om man är så svag att man är rädd för ordet, det är ingen större skillnad, såvida man inte tror att problem är olösbara, vilket de inte är.
Hur överskuggande problemen än kan verka just när du står inför dem, så var tacksam. Ett liv utan problem skulle vara som att sitta fast i ett livslångt avsnitt av Hem till gården. Någon går, någon kommer, det äts middag, det går får på ängen osv. Inga känsloyttringar, inga dalar, inga toppar, allt blir en jämn smet av eftermiddags-tv. Så hur jobbigt jag än tycker att det är med mina bekymmer, så har jag mycket hellre dem, än slätstrukenheten. Låt mig avsluta med ett citat av Uffe i Helge Älg. ”Livet är som härligast i de ögonblick man nästan skiter på sig,”
