Frågan om att huruvida saker ska kastas eller sparas är någonting som har utsatt många relationer för påfrestningar, eftersom det märkligt nog är så att folk alltid har lyckats para ihop sig med någon som är sin absoluta motsats i frågan. Egentligen är väl det bra, eftersom två samlare som bor ihop raskt skulle skapa en i det närmaste oändlig ansamling med bråte, medan två stycken fullständigt osentimentala människor med fokus på det som är här och nu, alltid skulle få hålla på och skaffa nya grejer. Det är nog bra att de balanserar varandra så gott det går. Men om vi nu struntar i balansen och tittar på de av oss som helst vill spara allting vi har så kan vi delas in i två kategorier. De som sparar saker för att de kan vara bra att ha, och de som sparar saker för att de har varit bra att ha, och påminner om all nytta de har gjort.
Själv tillhör jag med all önskvärd tydlighet den senare gruppen. Jag har inget problem med att slänga saker som är anonyma och som jag inte minns någonting runt, men häromdagen hittade jag en tunnelbanebiljett från Paris som jag inte kastade, utan jag la i bokhyllan. Saken är den att jag bara har varit i Paris en gång, och hälsade då på min dotter som bodde där ett år, något jag var mycket stolt över att hon gjorde, eftersom det var en del av att bli vuxen och att forma sitt eget oberoende liv. När jag hittade biljetten så påmindes jag om den känslan, stoltheten över att hälsa på min dotter i Paris, att jag en hel frukost bläddrade i Le Monde och låtsades kunna läsa franska fast jag inte ens förstod serierna, och till slut fick fråga henne vad rubrikerna betydde.
Ett föremål som triggade så fina minnen verkade det orimligt att slänga, fast det bara är en sedan flera år utgången metrobiljett. Det kan vara lite så här med träning också. Det finns de som håller på med sin träning utan att ha något direkt mål, men den styrka och fysik man håller på att bygga upp kan säkert komma väl till pass någon gång. Men så finns det de som håller på med tillsynes onödigt tung träning utan egentligt mål, eftersom det är något som har blivit en del av dem, och påminner dem om vem de är.
Precis som med tunnelbanebiljetten så fyller den ingen funktion längre, utan skulle utan vidare direkt gå att stryka, eller åtminstone reducera betydligt utan att det dagsaktuella fysiska välmåendet skulle bli lidande, det skulle kanske till och med bli bättre. Men träning handlar inte bara om fysiskt välmående, utan om själsligt också. Om bänkpress-seten som görs varje vecka leder till att minnen om framgång lever kvar, så fortsätt för all del med det. Träningen handlar faktiskt om att vara den vi trivs med att vara, och det definieras till stor del av vad vi har varit med om. Både tunnelbanebiljetter och bänkpress hjälper oss att minnas det.
