Så här framåt vårkanten brukar det börja överflöda med glada reaktioner över grönska, värme tussilago, snödroppar och annat som tydligen har kapacitet att försätta folk i glädjerus. Om man själv inte stundtals hade drabbats av samma irrationella positivism så hade företeelsen verkat ganska obegriplig. Det talas vitt och brett om underbar värme, när faktum är att temperaturen i verkligheten fortfarande är på en nivå som skulle få mina barndomsvänner i Afrika att ifråga varför i övrigt mentalt friska människor väljer och bo i den här kylan. Det publiceras bilder på brungråa gräsytor med vidhängande jubelrop över den lilla färgklicken i ena hörnet, som vid närmare eftertanke visar sig vara en förskrämd krokus som med viss tveksamhet har tittat upp. En del särskilt sinnesförvirrade börjar leta efter någon liten öppning mellan isflaken eftersom de tror att en uppenbarad solglimt genom det tidigare så kompakta molntäcket per automatik innebär att det är badväder.
Visst finns det en aspekt av allmän våryra som också kan leda till att det föds många novemberbarn, men den stora förklaringen är egentligen att man börjar se saker som man vet inte fanns där nyss. Man uppmärksammar med andra ord inte egentligen det faktiska sakförhållanden, utan den positiva förändringen. Det här är också förklaringen till en massa märkliga form- och poseringsbilder som florerar på sociala medier, där folk som skulle kunna få en gråsäl att se deffad ut står och stolt slår dubbelbiccor. För oss som inte har samma referensram, utan nyss har tittat på bilder från Arnold Classic verkar det helt obegripligt, och tänker ”No shit sherlock” när vi läser #nofilter under bilden. Det som är viktigt att inse då är att det de är stolta över är inte formen i sig, utan det de ser nu, som de inte såg förra månaden. Det är inte säkert att någon annan ser det överhuvudtaget, eftersom förändringen är i tussilagostorlek, men det betyder inte att den inte är på riktigt.
Det är klart att det alltid är roligt att drömma om midsommar, solbad på klipporna i juli och långa grillkvällar, men det är de där första grässtråna som faktiskt bekräftar att inte bara är en dröm, det är faktiskt på gång. Jag hade förmånen att få följa med en god vän till Anonyma Alkoholister när hen firade fem nyktra år, och det berättades en massa underbara saker den kvällen. Den ena efter den andra som stolt berättade om åratal av nykterhet, och som firade ytterligare år då de besegrat alkoholen. Det var en fantastisk upplevelse att höra dem alla, men den som fick den varmaste och längsta applåden den kvällen, och som med en enda mening fick tårar av rörelse att rinna ner för mina kinder var kvinnan som stolt, och samtidigt lite förlägen, reste sig upp och sa: ”Hej, jag heter Ulla*, och idag har jag varit nykter i fyra dagar.” Ingenting i världen kan överglänsa den första förändringen.
*(Ulla är ett fingerat namn)
