När man som jag ganska ofta uttrycker tydliga åsikter så är det oundvikligt att man ibland faktiskt har fel. Det är ingen lätt sak att erkänna eftersom vi lite till mans tycker om när folk tror att vi är duktiga och kan ganska mycket, vilket ju ofta är orsaken till att vi mer eller mindre oombedda uttrycker åsikter lite nu och då. När vi då tvingas erkänna att vi har haft fel så har ju hela övningen blivit helt förfelad, eftersom den just illustrerade att vi inte kunde eller hade rätt, istället för att bara vara tyst i frågan, så hade vi i alla fall inte bevisat vår dumhet.
Här brukar det uppstå ett mycket mänskligt, och väldigt komiskt beteende, nämligen att vi i vår iver över att folk ska tycka att vi är bra ser till att så många som möjligt uppfattar att vi verkligen har fel. Det här gör vi genom att framhärda i en uppfattning eller åsikt som vi egentligen börjar misstänka är fel, men eftersom vi tycker det är så väldigt jobbigt att erkänna både för oss själva och andra så brukar vi envisas tills verkligen alla i vår närhet har uppfattat att vi har fel. Här hade ju egentligen det smarta varit att vara ganska snabb med att erkänna att vi kanske har fel när vi börjar att misstänka det, inte bara för själva sakfrågans skull, utan också för hur vi vill uppfattas. Andra bryr sig nämligen ofta väldigt mycket mindre om vad vi tycker än vad vi själva gör. Ändrar man då en felaktig ståndpunkt så snart man inser det, så finns det ganska goda förutsättningar för att folk inte alls har hunnit bry sig om eller registrera att man hade fel, och så framstår man som en ganska klok person som sällan verkar ha fel. Vilket var det vi egentligen ville uppnå med att uttrycka åsikten till att börja med.
Men så smarta är vi sällan. Nej, istället håller vi fast vid den där obskyra uppfattningen om någon viss träningsmetod, diet eller annat tills absolut alla har hunnit uppfatta att man har fel, och då blir det så jobbigt att ändra sig att man börjar bära sig direkt dumt åt, och skämmer ut sig fullständigt. Det blir helt enkelt så motsägelsefullt att eftersom vi verkligen tycker illa om att ha fel, så agerar vi på ett sätt som säkerställer att precis alla märker det. Man kan naturligtvis fega, och låta bli att tro eller uttrycka något överhuvudtaget, men varför det?
Tycker man att jucka på en pilatesboll är den bästa bålträningen som finns så ska man naturligtvis uttrycka det, men det kan vara smart att ändra sig innan precis alla har uppfattat din bristande insikt, så att åtminstone några kommer att tro att du har varit klok hela tiden. Alldeles oavsett sakfrågan så verkar vi alltså smartare ju snabbare vi överger korkade ståndpunkter, och erkänner åtminstone för oss själva att vi hade fel. Det kommer jag att göra om jag någon gång skulle ha fel, Gud förbjude.
