Det talas ofta inom styrkekretsar om olika genetiska förutsättningar, inte minst bland de som inte riktigt lyckas med sina påfund och projekt, som förklaring till sina egna misslyckanden och andras framgång, det är i sig rätt respektlöst, även om det naturligtvis finns sanning i det. Frågan är inte i sig i det är sant, utan vad det är du gör utifrån den sanningen. Många fantastiska framgångssagor har formats av de som har motiverats av sina motgångar och besegrat dem. Det finns naturligtvis en vacker och inspirerande rättvisa i det, eftersom de som lyckas får tillbaka för sin insats. Men det jag egentligen vill komma till är att ibland så finns det ingen som helst förklaring eller orsak att något blir på ett visst sätt, det blir ändå orättvist.
Många har grubblat sig sjuka över varför något visst drabbat just mig eller de mina, det är ju inte rättvist. Nej, det är det inte, den tanken leder till det absurda att det vore mer rättvist om det drabbat någon annan, beroende på grad av desperation är reaktionen naturlig, men ganska så förmäten. Talar vi om mindre viktiga saker, men nog så angelägna, som jakt och fiske. Många skillnader kan i och för sig förklaras, det är till exempel inte märkligt att min jaktledare skjuter mer vilt än vad jag gör. Han övar mer skytte än vad jag gör, är mycket mer i skogen än vad jag är, och har trots att han är mycket yngre än vad jag är så har han totalt i livet ägnat väsentligt mer tid, pengar och engagemang åt jakt än vad jag har. Således bättre resultat. Men ibland är resultat orättvist fördelade trots rätt lika insatser.
Jag är just nu på en fantastisk fiskeresa med tre vänner, där förutsättningarna mellan oss inte möjligtvis kunde vara mer lika. Vi har samma fiskeguide som guider oss som grupp, vi hjälps åt rigga spön, är alla i samma område, och för att slutgiltigt göra det så rättvist som vi kan så står alla spön riggade och vi tar vart fjärde napp, oavsett vilket spö. Har vi därmed samma framgång? Nej, det skiljer en hel del mellan hur stora fiskar vi har fått, vilket vi håller rätt noga reda på eftersom det pågår intern tävling och en hel del tråkningar, både individuellt och nationsvis, då vi är två svenskar och två engelsmän i sällskapet. För närvarande leder Sverige totalt, medan jag ligger tvåa (sist) i det svenska laget. Inget av det är rättvist, och hade jag eller engelsmännen tagit lite allvarligare på den interna tävlingen så hade det kunna bli en lite spänd stämning. Nu gör vi tack och lov inte det, utan har förträffligt trevligt.
I allvarligare frågor gör tyvärr inte alla det här i världen, vilket leder till en massa dåligheter, antingen genom att försöka rätta till sånt som inte går att rätta till, eller genom leva med frustrationen av att till synes ha blivit förfördelad. Sanningen är att livet och världen inte är rättvist, en del går att rätta till, det ska man självklart göra. Annat kan inte rättas till, och då ligger en stor del av möjligheten att leva ett harmoniskt liv att lära sig att acceptera det. Det är precis som talesättet strongmanarrangörer brukar använda. Det kan inte vara rättvist för alla.
