I de styrkesporter jag har insyn i finns det en icke oansenlig del av vad jag kallar medalj- och pokaljägare. Det är folk som i efterhand aldrig bryr sig om att tala om att de bara var två deltagare i klassen där de tog silver, utan nöjer sig med att skryta med silvret. Som skamlöst anger vanliga träningspers med högre siffror än kompisens, utan att nämna dräkt, lindor, bälte och remmar i den egna prestationen, eller att kompisens gjordes i joggingskor och linne. Det här är människor som utan att tycka att de behöver lägga till någon förklaring anger sig själva som världsrekordinnehavare, utan att tala om att det är i en gren som ingen annan överhuvudtaget utför, så att den enda som överhuvudtaget har ett dokumenterat resultat är sagde rekordinnehavare.
Det brukar dock vara viktigt för dem att det de anför på något märkligt sätt ändå är tekniskt sant, de vill ju absolut inte åka dit på en lögn. I själva verket är ofta omständigheterna så märkliga att de lika gärna hade kunnat ljuga rakt av, eftersom hela sanningen sällan kommer fram. Min motvilja mot överdrivet klistrande och armskydd för klistret att fästa på när det ska lyftas atlastenar är ett sådant välkänt exempel. Visst, det är så tävlingar görs nuförtiden, men att berätta vitt och brett om ett personbästa på det exakta kilot och sedan lägga till att det är ju mycket tyngre än vad de lyfte på WSM för 10 år sedan borde man väl ändå skämmas lite för att göra, eftersom man vet att under samma förhållande och utrustning som de hade då så skulle man inte ha rubbat motsvarande vikter. Att säga att man själv lyfter samma stenar som de gör i en SSM final när man själv laddar i flera dagar för att som dagens enda övning inför kompisens youtubeinspelning maxa ett lyft, är oärligt, och framför allt ynkligt.
Styrkesport när den är sann mot sin själ handlar inte om resultat och placering, utan om prestation. Att göra något på ett sätt att ingen kan invända, på något sätt. Att slå favoriten i armbrytningstävlingen när denne kom in fulltränad och på topp, inte halvskadad efter två timmars träning. Därför är det något väldigt hoppfullt och befriande när äntligen det kommer någon och drar mark som Eddie Hall gör. Utan dräkt, i shorts, inget fullhitchande, bara mer vikt än någon annan någonsin lyft, på ett svårare sätt än många ens provat. En EM-medalj i en klass som man sökt sig till eftersom det var ganska få med må fortfarande vara en medalj, men att som Palten Andersson ta medalj i den största klassen på det största EM:et någonsin kräver en annan sorts respekt.
Att försöka nå resultat på enklaste möjliga sätt länder till föga heder, för att låna ett uttryck från Arnböckerna. Jag är nuförtiden ganska svårimponerad, och är notoriskt svår att få tyst på, men vill du lyckas med det i din idrottsutövning, så ska du inte bara nå formellt sett sanna resultat. Då ska du göra på det svåra sättet.
