Ibland kan jag bli avundsjuk på folk som bara tycks ha ett intresse i livet, oavsett vilket det är. Oundvikligen blir det ju mycket lättare att välja vad man ska hålla på med om dagarna om man bara tycker att en grej är intressant. Själv kan jag tycka att nästan vad som helst är intressant eller underhållande när man väl kommer in i det, och det leder till att det blir ganska fullt på mina kvällar och helger. Min fru hånar mig när jag pratar om att vi kanske borde göra något på semestern, eftersom hon vis av erfarenhet vet att jag brukar lyckas att boka upp mig med något eller annat engagemang långt innan det blir tal om något semestrande i ordets mer traditionella betydelse.
Det är visserligen sant att det mesta av det jag håller på med även på fritiden på något eller annat sätt maskeras som jobb, men ska man vara ärlig så är det mest ett sätt att urskulda att jag alltid lyckas boka upp mig. Är det inte motorevenemang så är det strongman, armbrytning, tv-sändningar, artikelskrivande, cigarrpoddande eller i enstaka fall moderarande av seminarier, allt förklätt till jobb, men i själva verket är sådant som jag gör för att jag tycker att det är roligt. Sanningen är den att jag inte är speciellt bra på välja bort saker och ting, och jag skulle förmodligen må lite bättre om jag gjorde det oftare.
Problemet är bara att det finns så mycket som är kul, för att inte tala om utvecklingsbart. Det kan vara därför jag inte är någon vidare pokerspelare heller, nästan oavsett vilken hand jag får så tror jag att det går att göra något av den, och ser kombinationer som skulle kunna gå in. Det låter ju som en väldigt positiv och bra egenskap, men sanningen att säga så är en viktigare egenskap hos en bra pokerspelare förmågan att lägga sig även om man har en halvbra hand. Försöker man betta på varje hand som i teorin skulle kunna bli något, så kommer man ganska snart att bli short stacked, alltså att ha dåligt med resurser att satsa när man väl har en hand som verkligen kan vinna, och då kommer man att få alldeles för dålig effekt av den.
Jag spelar fortfarande alldeles för många händer i livet, när jag egentligen skulle behöva kasta korten och spara mina resurser till nästa giv. Men jag har i alla fall lärt mig att inte gå all in så fort jag tycker att någonting är roligt, utan deltar på en rimlig nivå för att se hur det utvecklar sig. En slags syn, kan man säga. Kanske utvecklar det sig så att jag vill satsa mer så småningom, kanske jag till och med lär mig att kasta korten i nästa vända, när det blir tydligare om det kan bli något av det eller inte. Än så länge får det vara en riktig tråkig hand om jag ska kasta den på en gång, det är jag lite för nyfiken på livet för att göra.
