AAAAAH! Att skrika i text är ju inte det lättaste men HELVETES, JÄVLA SKIT och alla tänkbara svordomar som finns. Min förbannade, jäkla rygg har bestämt sig för att gå i strejk såhär en vecka före årets första tävling, serie 1:an i styrkelyft och bara en månad kvar till Arnolds. Precis när träningen började gå riktigt bra, kroppen kändes stark och för en gångs skull gjorde det nästan inte alls ont någonstans. Så jävla typiskt, så jäkla frustrerande. Morr och fräs och hat. Puh, det är skönt att få gnälla lite!
Varje gång jag blir hindrad i min träning vänds hela min värld upp och ner. Det är som om någon pickar hål på min äta-träna-sova bubbla och syrebalansen i min egna lilla atmosfär blivir helt fucked up. Vad fan gör jag nu? Vem är jag om jag inte kan träna? Som tur är påminde en fin vän till mej om att jag jobbar som bäst i uppförsbacke och slår som hårdas i underläge. Är det något jag kan så är det ju att gå i mintvind.
Så, inget ont som inte för något gott med sig heter det och det här fick mej faktiskt att börja rannsaka mej själv lite. ”Är man stark måste man vara snäll” skrev Astrid Lindgren i en av sina böcker om Pippi Långstrump och ”with great power, comes great responsibility” sa Uncle Ben till Peter Parker, aka Spider Man. Och visst är det så, tänker jag och känner mej lite extra tacksam över de fantastiska människor jag har förmånen att ha runt mej inne i gymmet och samtidigt lite nöjd över de gånger jag har fått möjligheten att inspirera och föra mina erfarenheter vidare till någon annan. Men hur det än är när det gäller träning så handlar det ändå om sig själv i slutändan. Är jag snäll mot mej själv och min kropp? Visar jag någon gång tacksamhet över vad jag kan få min kropp att göra? Tar jag ansvar för att min kropp ska hålla och må bra? Nja, nej och eh, kanske?
Jag insåg att avsaknad av smärta kanske är en av mina absolut värsta fiender. Att inte ha ont får mej att hoppa över mina rörlighetsövningar när jag värmer upp, att strunta i stretchingen efter ett tungt pass och att glömma bort varför jag brukar spendera en timme om dagen med att promenera. Jag slutar helt enkelt att ta hand om min kropp samtidigt som jag förväntar mej att den ska prestera bättre och orka mer än vad den någonsin har gjort. Vart fan är logiken i detta liksom?! Det är ju inte undra på att kroppen säger ifrån. När det gör ont blir jag arg över att den inte fungerar bättre och när det inte gör ont, ja då gnäller jag också över att det inte går bättre.
Hela tiden ställer jag sjukt höga krav på min kropp utan att visa den det minsta lilla tacksamhet till vad den faktiskt klarar av. Egentligen är jag sjukt tacksam för den starka kropp jag har lyckats bygga upp under åren. Jag är tacksam för vad jag kan göra med den och för allt jag får förmånen att uppleva tack vare min styrka. Min kropp ger mej massor med glädje. Såväl på träning som på stora tävlingar så möjliggör den för att jag ska känna mej få lycklig och det är ta mej fan fantastiskt. Nog för att jag inte tränar för att vara hälsosam men det finns inga som helst anledningar till varför jag inte skulle ge min kropp de absolut bästa förutsättningarna som jag kan för att den ska må så bra som möjligt – hela tiden. Det finns ingenting som hindrar mej från att ta ansvar för att min kropp ska hålla och må bra i fortsättningen – även när den inte gör ont.
Så den här helgen blev allt annat än vad den skulle. Istället för att leverera tung och bra träning har jag fått lov att rulla runt på min foam roll, snöra på mej mina Docs och med Meshuggah i lurarna knata runt i de snöiga omgivningarna, räkna hästar och välta traktorer. Okay, det var inte jag som välte den, men ändå.
