Det skulle kunna vara så att jag åkte på en inte så färgglad festival i Norrköping före jul. Möjligtvis var det också så att jag träffade på en viss tatuerare vid namn Johan Wåhlström, also known as Korven där. Kanske hände det att vi diskutera lite idéer och eventuellt så råkade jag boka en tid. Sen kan det ha hänt att jag halkade över en mycket fin bild på ett inte ont anandes råttkranier. Ett enormt habegär kan ha uppstått och en dialog om råttans vara eller icke vara kan ha ägt rum i mitt huvud. ”Jag vill ha den, jag behöver ha den, jag har inte plats för den, jag vill ha den… My precious” Måhända att jag visade Korven denna lilla gnagarskalle och kanske att handryggen nämndes som enda alternativ till nåldyna. Händelsevis så skrevs bilden ut och ritades om till en stencil som trycktes fast på handen. Lukten av dödsångest började eventuellt sprida sig i studion och till tonerna av Watain kan ett elakt flin ha prytt åtminstone ett ansikte när nålen började picka i min knoge. Det hela kan ha resulterat i en jäkligt elak liten Mimmi Mus, men jag säger inte att det är så. Det vore ju märkligt. Jag menar, jag kan det här med impulskontroll…
För fyra år sedan påbörjade jag en sleeve som liksom aldrig vill blir klar. Den ursprungliga tanken var att placera ut några väl utvalda djurskallar på min överarm. Redan vid första sittningen bestämdes det att en halv arm inte dög utan att hela skulle täckas. Vid andra sittningen så drog ett horn från min oxe iväg en bit ut på skulderbladet och efter några sittningar till satt det en fågelskalle nedanför mitt nyckelben. Halvsleeve, yeah… Nu har alltså även min hand fått sig lite färg. Ja, jag erkänner, impulskontrollen är kanske inte den bästa.
Efter att råttan kom till liv, eller ja, död, så började projektet med att transformera de andra åtta, rätt gulliga och skyldiga skallarna och skelettdelarna till ett mörkt och ondskefullt konstverk. Först ut att få sig en syraattack var den mänskliga skallen med den förfärliga underkäken. Kraniet började spricka och tänder ramlade ur käften.
Ungefär här slog det mej hur otroligt dumt det är att gå och gadda sig mitt i en viktig träningsperiod. Hej då handledsskydd, armbågsvärmare och dragremmar, vi ses om någon vecka… Men men, det heter ju att tänka efter. Alltså tänker man efteråt. Jag säger ju att jag kan det här!
Näst ut att göras om var den skabbiga samlingen av revben som skulle föreställa en bröstkorg från en katt. Här var det allt annat en självklart vad som skulle göras för att rädda upp det hela men efter en del kladdande med färgglada pennor och diskussioner om pygmépenisar så blev det tillslut lite fin Korvtextur.
Efter sex timmar i studion hade vi alltså kommit en bit på projektet och det var dags att boka en ny tid. Efter att ha vridit och vänt på sidorna i våra kalendrar så konstaterade jag att det faktiskt på riktigt vore sjukt dumt att boka in ännu en tid före Arnolds. Så vida vi inte kunde köra dagen där på så klart. För det verkade ju smart… Och ibland händer det att man rätt fort får äta upp att man är kaxig. Morgonen där på visade det sig att en annan kund hade avbokat och att det var bara att skynda sig in till studion. Fortfarande helt övertygad om att jag är smart!
När jag sen insåg att det var armbågen som stod på tur att bli sönderköttad så kom den där känslan av dödsångest krypande i takt med de ljuva tonerna av Marduk från högtalarna. Några helt obegripliga sträck drogs med de där färgglada pennorna och jag förstod ungefär ingenting. Med diskussionen om pygmépenisar i minnet så insåg jag rätt snabbt att det inte var någon som helst idé att ens försöka förstå vad som skulle hända. Om du någon gång har provat att titta på din armbåge så vet du hur omöjligt det är, och hur fantastiskt intelligent man ser ut. Annars, prova på en gång! Hur som, med andra ord hade jag inte den blekaste aning om vad han pysslade med där på min armbåge. Efter vad som kändes som ett evighetslångt karvande i, på och runtomkring började jag undra om det inte snart var klart och fick det otroligt betryggande svaret ”Nja, jag ska bara fixa till det jag precis ställde till med”. Jo, men det här känns bra, jag lovar! Resultatet blev såklart mer Korvtextur. Den här gången i form av en spretig sjöstjärna som fick mej att tänka på första Bossen i Life Force till NES. Awesome, just awesome!
Vid det här laget började min stackars lilla hundskalle se allt mer rädd ut för sin omgivning och det var helt enkelt dags att ge den en ny, mindre glad attityd. Sagt och gjort, nu är den inte längre rädd och man kan nästan se att den morrar ondskefullt och dreglar hungrigt.
Snyggt, riktigt snyggt 🙂
Tack 😀