För mej som idrottare handlar det inte alltid om att det ska vara roligt att träna. Många gånger har jag åkt till gymmet på ren rutin, frågar mej själv varför jag utsätter mej för det här, biter ihop och gör det jag ska. Sådana dagar påminner jag mej själv om varför jag började – vart jag började och vart jag är på väg. Jag påminner mej själv om de euforiska känslor som bara går att uppnå genom ett riktigt bra träningspass eller ett lyckat maxningsförsök. Men trots de här dagarna så älskar jag verkligen träningen. Den ger mej så mycket. Glädje, gemenskap, energi – utlopp för energi (för att inte tala om ilska och frustration) och kanske framför allt en mental styrka. Gång på gång får jag bevisat för mej själv att jag klarar så mycket mer än jag tror. Under de få år som jag har lyft vikter har jag inte bara utvecklat en starkare kropp, utan ett långt mycket starkare psyke, även om det fortfarande är jäkligt svajigt.
En vän frågade mej vad det är som får mej att känna att det här med kraftsport är rätt spår i livet och det första jag tänker på är just träningsglädje, lycka och välmående. Men så finns de där tävlingsdjävlarna. De där ilskna små inbillade satarna som kommer med piskrapp och svidande kommentarer om att jag måste framåt, måste bli bättre, helst bäst och gärna nyss. Mina tävlingsdjävlar är aldrig nöjda och ständigt kritiska. Vissa dagar är de så hårda att jag nästan vill ge upp men oftast så fungerar deras jäkla gnäll som en drivkraft till att vilja krossa gamla rekord. En drivkraft till att vilja gå utanför min komfortzon. En drivkraft till att vilja utmana mej själv. En drivkraft till att vilja bli en bättre atlet. Och någonstans så älskar jag det. Så enkelt är det.
Jag älskar utmaningar och det är kanske just därför jag inte tänkte två gånger när jag fick möjligheten att åka till Ohio för att flytta vikter. Om jag hade tänkt efter så hade jag kanske insett hur galet det är och tackat nej istället. Just nu är det tio dagar kvar till Arnolds och jag vet att jag har gjort min hemläxa, jag vet att jag har tränat hårt och jag vet att jag gjort mitt bästa utifrån mina förutsättningar. Eller det är i alla fall vad mina coacher säger. Så nu måste jag också försöka trycka in i min skalle, börja tro på mej själv och lita på att min kropp vet vad den ska göra. För det vet den, det har den bevisat för mej så många gånger nu. Så det så.
Det här är kul dä! Som vi säger i Sandviken.
Over and out.
