När man som jag har en väldig massa kontakter på sociala medier som lever hela sin tillvaro i träningsvärlden eller någon av dess subkulturer så ser man hela tiden vissa mönster i det som uttrycks. En väldigt tydligt återkommande sak är framlyftandet av hur mycket man själv offrar för att nå de mål man har satt upp för sig. När man så småningom når vägs ände för sin satsning så brukar man alltid intyga i de kanaler som står till buds att hur jobbigt det än var så var det värt det. Det är den tanken jag skulle vilja uppehålla mig vid något litet.
Jag tycker att det känns orimligt att det aldrig är någon som uttrycker en fundering över om det verkligen var värt det. Nästan undantagslöst, hur stora satsningar och uppoffringar som än har krävts så hävdas det alltid att det har varit värt det. Om det sorgliga sker att det mitt under någons satsning inträffar någon form av familjetragedi, någon närstående går bort eller liknande, så nog sjutton vet personen att ”han/hon hade velat att jag skulle fortsätta, jag gör det här för deras skull”. Tillåt mig tvivla. Man gör det för sin egen skull. En plastpokal och en omnämning om ”bra ben” på sidan 47 i Body kan rimligen inte vara värt precis vad som helst. Det som gör att man alltid hävdar att det var värt det är att annars tvingas man erkänna att man kanske har gjort fel prioritering i livet. Om familj, arbete och vänner inte riktigt tyckte att det var ok att allt i livet skulle cirkulera runt ditt intresse, och det till och med innebar att en del tidigare goda relationer gått förlorade, var det fortfarande värt det? Eller kan det innebära att man blivit fartblind, och har placerat sitt träningsintresse på en sådan piedestal att det får kosta vad som helst?
Vi kan för ett ögonblick räkna bort att satsningar dessutom inte alltid lyckas, att trots att du betalade med allt du hade för att placera dig bra på en kvaltävling till Sveriges Starkaste Man så räckte det inte, och det enda du har köpt med dina uppoffringar är luft och en viss grad av förnedring när du blir frånlyft av de andra. Om vi inte låtsas om det, utan utgår ifrån att satsningarna faktiskt lyckas, så kvarstår fortfarande frågan om värdet mellan det uppnådda och det uppoffrade balanserar? Om du uppoffrar sådant som är tillfälligt för att uppnå något som är bestående så är det naturligtvis värt det. Men det finns en risk att du offrar sådant som annars varit bestående för att uppnå något tillfälligt om du inte är försiktig. Då är det definitivt inte värt det.
Hur vet man då vilket som är vilket? Ja, en bra grej är att tänka sitt liv lite längre fram i tiden. Livspartner eller ensam? Timvik eller fast jobb med ansvar? Om man tycker att träningen och målen är det viktigaste, och det andra får stryka på foten, så tänk på att du i din ungkarlslya i alla fall kommer ha några pokaler, och ett urklipp på väggen ”Näst starkast i stan”. Om det känns bra, så har du valt rätt.
