Team Sweden, Jag, Linnea, Anna och Martina, är på plats i Columbus!
Det här med att vila inför tävling är inte riktigt min grej. Jag tror inte att jag lyckades hålla mej borta från gymluften en enda dag förra veckan så till slut bestämde jag mej för att ta tåget till Stockholm och tillbringa de sista dagarna innan avresa tillsammans med min fantastiska syster. Det blev tvångsvila helt enkelt. För att hålla nerverna i styr och få tankarna på annat så har vi roat oss med att glåma på både SM i isracing och bio och hängt med härliga vänner så det har inte gått någon egentlig nöd på mej. Jag har varit riktigt nojig över hur själva resan skulle gå. Kommer jag hitta rätt? Har jag missat att fylla i något dokument? Kommer de släppa in mej i landet? Funderingarna var minst sagt många, men i tisdags var det äntligen dags att bege sig av mot staterna. Tunnelbana, pendel, checka in bagage, gå igenom kontroller, vänta, vänta lite till, gå ut i gaten, 20 minuters försening och sen, sen fick jag gå ombord. Upp i luften, över vattnet och 8,5 h senare, 20.30 lokal tid, landade jag i New York. Hittade bagaget, gick genom fler kontroller och tro det eller ej men de släppte faktiskt in mej utan krångel!
När jag var på väg ut från terminalen för att hitta en taxi hörde jag någon ropa och till min lättnad fångades jag upp av Linneas fina föräldrar och behövde alltså inte vara helt ensam med min förvirring över storstadspulsen längre. Puh! Efter en bumpig färd i taxi kom vi fram till vårt hotell, mötte upp Linnea och Kalle och tog en promenad till närmaste Donken för lite kvällsmat innan det var dags att stupa i säng. Innan jag somnade konstaterade jag att klockan var långt över 04 svensk tid och att jag varit vaken närmare 20 timmar. Efter några timmars sömn vaknade jag med enorm kaffeabstinens och en spänningshuvudvärk från helvetet. Kl 06.15 klev vi in i en taxi och åkte iväg till flygplatsen för att flyga vidare till Columbus. Väl där visade det sig att vi var på fel terminal och fick jaga rätt på en buss som körde runt oss så vi hamnade rätt och vi kunde checka in våra prylar. Ingen stress, ingen panik… Vi letade reda på lite frukost, framförallt kaffe, och gick och satte oss vid vår gate för att vänta på planet.
Så när vi sitter där och babblar om allt och inget ser vi en knubbig gestalt i huvtröja, vi tittar på varandra och skrattar lite nervöst. Alltså, känslan när man sitter på en flygplats i New York, väntar på att få kliva ombord på ett plan till Clumbus och Kai Green kommer och sätter sig två meter bort för att vänta på samma plan! Behöver jag säga att vi blev lite, host, starstruk?! Ungefär här gick det upp för mej hur jäkla stort det här arrangemanget egentligen är. Det är inte bara en festival för kraftsport utan en festival där den faktiska världseliten gör upp om alla möjliga titlar. Och där någonstans blev det helt overkligt igen.
Efter en lång väntan kom vi äntligen upp i luften och ungefär två timmar senare landade vi i ett mulet Columbus. Vi letade reda på en hyrbil, vinkade hej då till Kai och körde iväg till hotellet. Där var det bara att börja köa för att få väga in, registrera sig och hämta ut tröja och nummerlapp. Ännu en gång gick det upp för mej att det är på riktigt.
När allt var klart knatade vi iväg till tävlingsplatsen, som för övrigt är helt gigantisk, scoutade området och gick sedan för att jaga rätt på lunch, America style. Runt 14-tiden kom vi tillbaka till hotellet och fick för första gången lite tid att andas. Några timmar senare träffade vi på Anna och bestämde lite snabbt att vi skulle ta en taxi till ett supermarket för att handla lite snacks till tävlingen. Vad vi inte tänkte på var att det var rusningstrafik och efter att vår chaufför ändrat rutten för att undvika trafikstockningar både här och där började vi bli rätt oroliga för om vi skulle hinna innan det var dags för samling på Exbon för att gå igenom grenar och regler. Som tur var hann vi fram och tillbaka utan några trafikolyckor och med chokladen i säkerhet på rummen pinnade vi iväg. Nere på Exbon mötte vi Martina, den fantastiska Donna Moore och ja alla de andra 143 (!) atleterna som ska tävla på Amateure Strongman/Strongwoman, och ja, åter igen kom den där känslan av att det är fan på riktigt. Vi är här nu!
Alla detaljer och regler gällande de olika grenarna gicks igenom och tillslut fick vi äntligen chans att gå och känna på utrustningen. Hur mycket man än tränar så är aldrig någon utrustning den andra lik. Stocken vi ska använda har till exempel riktigt feta handtag som dessutom är släta. Lika så är handtagen på framen släta och det finns därmed en risk för att den kommer att börja glida i händerna. Hur som helst så kändes det riktigt bra att få peta på grejerna, heja på andra atleter och känna på atmosfären, som för övrigt är lika trevlig som på tävlingar i Sverige.
När vi kände oss nöjda var det än en gång dags att jaga lite käk och vi enades om att ris var en bra idé. Det slutade med grymt god sushi, dock med lite för lite ris. Som tur var så hade vi ju handlat och nu har jag precis tryckt i mej nötter och druckit resorb. Om sju timmar går alarmet och det är dags att kliva upp och äta frukost. Resten tar vi sen…
Over and out.