För några år sedan gjorde jag och Charlie Minell den svenska overallranking för herrar i armbrytning, något som alltid blev väldigt omdiskuterat varje gång den uppdaterades. Den fortlöper fortfarande i Claes Mårtenssons regi, även om vi stundtals fortfarande får en artig fråga så är vi inte längre inblandad. Då som nu är den helt inofficiell och subjektiv, men jag törs påstå att ingen annan sätter rankingen lika bra som vi gjorde då, och Claes gör nu. Orsaken att jag hävdar att Charlie och jag var bättre än de som klagade på oss på att bedöma rankingen ligger inte bara i den tekniska kunskapen, även om jag törs påstå att ingen annan i Sverige slår Charlie på fingrarna i den kunskapen, och internationellt kommer jag bara på en. Nej, det som gjorde att vi var bättre på bedömningen än andra extremt kunniga armbrytare och coacher var det faktum att vi egentligen sket i vem som var bäst, bara det var sant.
Man kan säga att vi inte särskilt älskade någon, eller snarare att vi särskilt älskade alla som utövade en sport vi älskar på den nivån. Vi frågade dessutom i princip alla vi kom på som vi hade förtroende för som bedömare, men vi vägde alltid in den tillfrågades relation till den de talade om. Den gruppen vi brukade fråga bestod nämligen i huvudsak av coacher, tränare och mentorer, och nästan utan undantag så trodde de att just deras adepter skulle vara längre upp än vad vi trodde. Här är det väldigt viktigt att påpeka att vi absolut inte trodde att det här berodde på att någon med flit försökte få upp någon längre upp på rankingen mot bättre vetande, hade vi trott att någon inte var ärlig så hade vi inte frågat dem. Nej, problemet är att bra coacher och tränare ser potential starkare än de ser dagsläge, och svarar ofta utifrån det. Jag säger problem bara i de fall man ska försöka sammanställa en aktuell ögonblicksbild, vilket är det rankingen är, annars är det en fantastisk tillgång.
När man tränar eller coachar någon måste man ha en ritning, bilden i huvudet av hur det ska se ut när det är färdigt, eller vi kan helt enkelt kalla det en vision. Ska man orka hålla på med bygget så är det ganska viktigt att man nu och då blundar för byggarbetsplatsen och bara tittar på ritningen. Då blir det ibland så att när någon utomstående frågar om projektet så får man en lång och entusiastisk utläggning om den tänkta planlösningen, var badrummet med bastu ska vara och att det troligen även kommer att bli ett dubbelgarage. Allt detta hamnar i skarp kontrast mot att frågeställaren framför sig ser en grop och en nyss levererad virkeshög.
Det är en särskild talang och begåvning att se skulpturen i stenblocket, och den förmågan är ovärderlig för coacher och tränare. Men ibland behöver de påminnas om att än så länge så ser resten av världen bara en stenklump, och det är det som protokollförs, inte visionen.
