Intensivt. Intensivt beskriver min helg, min vår, det senaste året, ja mitt liv helt enkelt. Och jag älskar det. Det händer grejer överallt och jag vill vara där, jag vill vara med, jag vill uppleva. Allt. Men ibland måste man (jag) stanna upp lite, kolla kartan, se vart man har varit, vart man är på väg, kanske kolla GPS’n en gång till och se om det är rätt väg, eller om det finns en annan…
Jag älskar att träna, jag älskar att tävla och jag vill inte missa en enda chans att få lyfta någonting. För det är ju så jäkla roligt! Men ibland blir det för mycket och jag hatar att säga det, men lagom är bäst. Att hitta balansen mellan, träning, tävling och vila är för mej svårare än någonting annat. Förra våren körde jag över mej själv totalt i min satsning mot SM i styrkelyft, min kropp gjorde ont, jag hatade träning på grund av smärtan men jag vägrade att vika mej. Jag flyttade vikter utan att ha roligt, jag hatade upp stången och blev förbannad på mej själv när allt kändes skit, när det egentligen bara var min kropp som försökte säga att den behövde ett break, innan jag bröt ihop totalt. Efter SM kom breaket. Det var dags att ta det lugnt, att hitta tillbaka till det roliga i att lyfta och det gjorde jag genom att börja gå med ok, bära väskor, flippa däck och pressa stock. Gång på gång sa jag att det här är bara för kul, det är ett komplement, en vid-sidan-av-grej, en hobby. Jag ska INTE börja satsa 110%. Och det gick ju sådär… Idag sitter jag här, inte ens ett år senare och har både hunnit med en resa till USA och tävlat på Arnolds (fortfarande lika overkligt) och en sväng till Norge för att kvala till EM, jag har Sveriges starkaste kvinna -82 om en månad och jag, jag älskar det! Jag älskar sporten, människorna, möjligheterna, ja, allt. #strongwomanhavemorefun
Men, balansen. Helt plötsligt har jag två sporter att kombinera, två sporter som jag vill utföra på en hög nivå. För hur det än är så tävlar jag för att jag vill vinna, det är det som driver mej och det medför såklart en hel del prestationsångest och stress. Det tillsammans med mina hjärnspöken får mej att tro att jag inte tränar tillräckligt hårt. Jag har många tävlingar inplanerade och har fått känslan av att jag inte hinner träna däremellan. Jag har fått för mej att jag ligger på en för låg nivå på gymmet, att jag inte hinner grundträna, att jag inte utvecklas som atlet, att jag bara står och trampar. Som tur är har jag det bästa stödet man kan tänka sig, och i helgen hade jag ett långt snack med min fantastiska tränare som på något sätt lyckas prata mej tillbaka på banan igen. Som får mej att inse att jag faktiskt är en newbie, att jag varken kan jämföra mej med brudarna som bara kör styrkelyft eller de som bara kör strongwoman och framförallt inte med dem som har hållit på i flera år och tävlar på absolut elitnivå. Han får mej att inse att det jag gör på gymmet räknas, att det inte är mer och hårdare träning jag behöver mellan tävlingarna, utan att jag måste ge min kropp en chans att återhämta sig. Men framförallt får han mej att inse att jag har tiden framför mej och att det är många år kvar tills jag ska vara som allra bäst. Jag har kört över mej själv förut och jag vill inte göra det igen. Den här gången ligger inte utmaningen i att ta sig förbi smärta utan i att känna efter, träna klokt och inte ignorera vad kroppen försöker säga, trotts att det mest bara är roligt.
Så den här helgen blev det lite mindre fokus på träning och lite mer på att leva. Jag har träffat underbara vänner, pratat skit, lekt tokiga lekar med studenter från HiG, tagit en time out i min stuga, kramats med min gamla prins till häst, premiärgrillat, skrattat så jag fått kramp i magen och glåmat på fantastiska fyrverkerier. Och det har varit så värdefullt! Jag tror att vi är många som kör på utan att stanna upp för att se vad vi har åstadkommit, som glömmer bort att njuta av resan eller att kliva av och göra någonting helt annat en stund. Men jag tror att det är viktigt att påminna sig om att det finns någonting bortanför styrkelyftsstänger och stenar som vill lyftas (för det vill de) om man ska kunna hålla, både fysiskt och psykiskt i sporten. Och det vill jag, så det så.
Over and out
