MAXstyrka

I onsdags tiggde vi till oss en ledig eftermiddag från plugget och efter lunchen knölade jag och Stella in oss och våra träningsväskor i hennes lilla, gröna Punto för att rulla söderut. Vad vi lantisar inte tänkt på var fenomenet rusningstrafik. Vad jag inte heller visste var att Punton har en förmåga att vilja koka när det går i snigelfart. Så där satt vi, i bilkö in i Stockholm, i strålande solsken, med nedvevade rutor, fläkten på full värme och med lite lätt panik över att eventuellt bli stående. Men Punton överlevde och Stella släppte av mej hos syrran bara någon timme senare än beräknat.

Eftersom det var dags för ännu en tävling på lördagen var jag beordrad att äta och vila och äta lite till, så min plan var helt enkelt att slappa på soffan och bli matad. Vad har man annars syskon till menar jag? Men så blev det ju inte riktigt. Den här plötsliga, och helt fantastiska, sommarvärmen gjorde att min aptit totalt försvann och vi glömde väl mer eller mindre bort att äta. Min uppladning bestod där med av att åka hoj och äta sallad. Så med en tejpad fot och träningsvärk i rumpan körde vi till Uppsala och Vaksala tork där Student-SM i strongwoman/strongman skulle hållas. Väl där mötte jag upp Stella och Sofia och alla andra som skulle tävla. Vi var tio atleter totalt, sex brudar och fyra killar.

Solen sken, det var fullt av folk på torget, stämningen var på topp trotts det tidiga klockslaget (09.00) och allt fler förväntansfulla och lite nervösa deltagare började dyka upp. För några var det här deras allra första tävling och för några andra en allvarlig fight om titeln Sveriges starkaste student. Efter en genomgång av grenarna och en spurt till toaletten var det dags för första grenen som var ok, 170 kg för 20 m. På kullerstenar! Jag har fortfarande inte riktigt blivit kompis med oket, även om det känns bättre och bättre så vågar jag fortfarande inte trampa på ordentligt och det ojämna underlaget gjorde ju inte saken bättre… Efter en vinglig färd över torget så stannade klockan på 14.75 vilket höll som ledartid tills Veronika, som var sist ut och hade bråttom som fan sprang i mål på 11.72. Hatten av säger jag bara. Du är grym bruden! Även Stella höll på att göra en riktig kanontid men fick tyvärr en nedsättning och kom i mål på 17.25 och kom trea i grenen. En stolt coach sitter här vill jag lova!

Nästa gren var ett pressmedley med ett däck på knappa 40 kg, stock på 42 kg, Apollon på 51 kg och sist en liten jättehantel på 28 kg. Vi var flera stycken som aldrig ens kommit på tanken att pressa ett däck över huvudet och det visade sig vara ett ordentligt test på balansen men efter lite om och men klarade alla tjejerna av att pressa det. Sara, regerande studentmästare från 2015, tog sig förbi både stocken och Apollon med bra fart men fick tyvärr inte upp hanteln. När det var min tur visste jag att jag måste vara snabb på de tre första objekten för att ta ledningen men eftersom jag kom tvåa i första grenen hade jag Veronika efter mej igen. Sebastian blåste i visselpipan och jag sprang fram till däcket som kom upp med lite vingel, stocken flög upp i en striktpress av bara farten och Apolln kändes nästan lika lätt. Jag sprang fram till hanteln, slängde upp den på höger axel, letade balansen, tog lite fart med benen och försökte pressa, men hanteln ville inte upp. Hittade balansen på axeln igen och tog i lite mer, men i stället för att röra mej in under hanteln lutade jag mej bort från den. Samma sak i försök nummer tre och med ett krigarvrål följde jag med hanteln ner på backen för att vila. Jag hörde Alex säga att jag hade gott om tid, tänkte igenom hur man pressar hantel, tog ett djupt andetag och la upp den på axeln igen, tog fart med benen och kickade iväg. Kraften kom åt rätt håll den här gången och jag kunde hålla balansen tillräckligt länge för att låsa ut armbågen. Hanteln var uppe, ett pers med i alla fall tre kg och därmed också grenseger.

Tredje grenen var farmers walk. Ytterligare en gren jag inte riktigt känner att jag kommer överens med. Vi skulle först bära 65 kg i varje hand för 20 meter för att sedan byta till nästa par väskor som vägde 80 kg styck och bära dem samma sträcka tillbaka. Veronika visade än en gång hur fort hon rör sig med vikter och sprang i mål på tiden 24,56. Vid det här laget hade jag förträngt både min tejpade fotled och kullerstenarna. Jag kände bara pressen på mej att göra en bättre tid. Innan start korrigerade jag väskornas placering, la extra magnesia på de smala och blanka handtagen på 80 kg-väskorna och gick morrandes mot start. Pulsen steg och i samma ögonblick som jag hörde ljudet från Sebastians visselpipa var jag iväg med 65 kg-väskorna. Det 20 metrarna gick snabbt och bytet lika så. Jag trampade i väg med 80 kg-väskorna, kände hur jag vinglade fram och hur handtagen ville glida ur mina händer samtidigt som jag hörde Alex säga i mikrofonen att jag måste skynda mej om jag skulle slå Veronika. Jag hade alltså en chans. Orden vinna eller försvinna for genom mitt huvud och trotts känslan av total obalans ökade jag takten ett snäpp och skar mållinjen på tiden 24.37, alltså knappt två hundradelar snabbare än Veronika. Puh!

Roddarna var snabba som fan och eftersom killarna bara var fyra i sin klass gick det otroligt fort mellan grenarna. Solen stekte på det öppna torget och vi letade skugga bakom tältet, men ju mer solen steg desto varmare blev det. Jag drack Resorb och energidryck om vart annat och min högsta önskan var nog en hink med is. Att äta var inte att tänka på och förutom en isglass som syrran kom med var en Tvix allt jag fick i mej under tävlingen.

Den fjärde grenen var marklyft för reps på 125 kg. Jag visste att det borde gå enkelt, men eftersom jag har haft strul med min rygg senaste tiden har mina marklyftspass inte direkt lämnat mej med en positiv känsla. Jag fick frågan hur många repetitioner jag satsade på och det enda jag kunde svara var ”så många som behövs”. Jag var ärligt talat orolig för att det skulle krävas många och att jag inte skulle kunna leva upp till min prestation på SSK – 72,8 då jag drog en tia på 140 kg. Sofia var först ut i grenen och som den styrkelyftare hon är så satte hon ribban riktigt högt då hon drog till med tio lätta reps. Och utan remmar! Jag vet också att det här var ett stort repspers för henne. Så jäkla grymt! Hennes tio reps höll också för ledning enda tills Veronika, som var näst sist ut, drog 11 reps för att överta ledningen. Sist ut, med vetskapen om att jag behövde göra 12 reps och med ett ordentligt adrenalinpåslag gick jag fram till stången, fäste mina remmar och drog min första repetition. Lätt! Eller som papper, som Alex sa. Stången flög upp och jag visste på en gång att det här var en bra markdag. Sju reps och jag hör Alex säga att det ser lika lätt ut som första, och ja, det var så det kändes. Även den tolfte repetitionen kändes lätt och jag kunde stanna upp och bjuda publiken på ett stort smile. Äntligen känns det som att vi är polare igen, marken och jag, och det bådar ju gott inför nästa helgs serietävling i styrkelyft.

Femte grenen var Husafellsten för distans. Ingen av oss hade tidigare gått med något liknande föremål och det rådde en skräckblandad förtjusning inför prövningen. Stenen var gjuten i betong, hade riktigt vassa kanter och vägde 76 kg. Som tur var fick vi starta med stenen uppe på ett gäng lastpallar och slapp alltså lyfta den från backen. Den var både bred och hög och man fick liksom välja om man ville se någonting eller om man ville ta ett grepp längre ner på stenen, där den var smalare, för att kunna låsa händerna i varandra. För att försvåra grenen ytterligare fick man inte släppa eller tappa stenen utan att be funktionärerna om däck att släppa ner den på först. Om man skulle släppa stenen innan man bett om däcken skulle man bli nollad i grenen. Veronika som var näst sist ut igen var fast besluten att gör allt för att vinna den här grenen och som hon redan hade visat i både oket och farmers är hon riktigt jäkla grym på att bära saker, och fort går det. Så hon satte i väg med stenen och gick sträcka efter sträcka och slutade på helt otroliga 149,3 meter innan hon mer eller mindre ramlade ihop. Hur är det ens möjligt?! Att gå ut med vetskapen om att behöva gå 150 för vinst var inte direkt upplyftande men självklart ville jag ge det ett försök. Jag kopplade mitt grepp om stenen lyfte den från pallarna och började gå. Så länge jag kunde hålla fingrarna ihopkrokade gick det bra men när ag närmade mej 100 m kände jag hur greppet började glida. Jag viste att jag låg på en andraplats i grenen och att om det nu ens hade varit möjligt att slå Veronikas prestation så skulle jag vara sopslut efteråt. Därmed bestämde jag mej för att lägga mej efter 105,5 meter och gratulerar gladeligen Veronika till dagens absolut tyngsta prestation!

Den sista grenen för dagen var ett loadingrace. Objekten var en rissäck på 40 kg, en mjölkkanna på 45 kg, två traktorvikter på 40 kg vardera och slutligen en Atlassten på 67 kg. Alla objekt var placerade ca tio meter från podiet, förutom Atlasstenen som låg direkt nedanför. Klister var inte tillåtet att använda och många fick problem med stenen som Sara var första tjej att lägga upp och klockan stannade på 72,09. Veronika var nästa sist ut, eftersom startordningen gick efter den totala poängställningen inför sista grenen, men fick tyvärr problem med mjölkkannan. Jag tror att hon snubblade och kannan flög i backen, vilket kostade henne mycket tid. När kannan åkte i backen lossnade kanten som den stod på och därmed blev det sämre greppmöjlighet. Domare Sebastian frågade mej om jag var OK med att köra ändå, jag frågade vad jag behövde göra för att vinna och fick till svar att de tre första objekten skulle upp på podiet på under en minut. Jag provade lyfta mjölkkannan och konstaterade att den gick lätt att lyfta om jag först la den i knät och sedan reste mej istället för att ta den i ett svep, så det var bara att köra. Säcken flög upp, och kannan var inte heller något problem. Traktorvikterna gick att ta en i vardera hand och var inte heller några problem att kasta upp på podiet. Jag kände att det hade gått snabbt och att jag hade gott om tid på mej att försöka få upp Atlasstenen. Detta var mitt största orosmoment inför tävlingen då jag aldrig har lyckats att lyfta ett klot utan klister tidigare. Efter några djupa andetag spottade jag i nävarna, tröck in fingrarna djupt under stenen, hittade fort balansen, klämde åt med underarmarna och till min stora lättnad så följde stenen med utan minsta bekymmer. Upp i knät, omtag och lätt upp på podiet. 52,94 sekunder, ytterligare en grenseger och det stod klart att jag vunnit titeln Sveriges starkaste student år 2016.

Men det bästa av allt är ändå den totala glädje jag upplever tillsammans med de här människorna, som är lika tokig i att lyfta tungt som jag är. Jag må vara en tävlingsmänniska ut i fingertopparna, som gör allt för att vinna, men utan den fantastiska sammanhållning vi har inom sporten så vore det nog inte hälften så roligt. Det slog mej flera gånger under dagen hur lyckligt lottad jag är som får vara med och uppleva det här och som har en kropp som klarar av att prestera så pass bra, trotts stekande sol, för lite sömn och utan mat. Det är fan fantastiskt och kan man vara kär i en sport så tror jag ta mej fan att det är precis vad jag är. Så tack till alla som gjorde den här tävlingen möjlig. NNIF för arrangemanget, Sebastian Davidsson för sin insats som domare och inte minst publiken för ert stöd. Jag vill också rikta ett speciellt tack till alla atleter som vågade ställa upp – vare sig de har tidigare erfarenhet av tävling eller inte. Det finns inget som motiverar mej mer än att se er kriga och utan er hade jag aldrig kommit dit jag är idag.  Och till sist tack till alla, såväl kända som okända personer som har kommit fram och gratulerat och gett så fina kommentarer att jag blir alldeles generad. Det värmer verkligen och ni kan aldrig ana hur glad jag är att kunna inspirera någon annan till att våga lyfta och göra det man vill. Det är tillsammans som vi får sporten att växa. Fan, tack!

Alla utom sista grenen fastnade på film.

Over and out.