Jag har en del kunniga vänner inom styrkebranschen som faktiskt är ganska tålmodiga när det gäller allt som florerar i form av träningsråd, övningar och koncept som lanseras via nätet och som det i somliga fall tas betalt för i pengar, i andra fall i ren bekräftelse. De brukar godmodigt konstatera att mycket i och för sig är sant, men det att det knappast är kunskap som är så unik att det borde gå att ta betalt för, men om nu folk äntligen vill skänka bort sina pengar, så visst. Ibland går det dock så långt att råden som säljs är direkt skadliga, och då brukar de inte kunna hålla sig, utan säger ifrån. Sedan följer lite pajkastning innan de igen konstaterar att folk faktiskt får lov att vara idioter om de nu äntligen vill det.
Nyligen hade vi mitt arbete ett seminarium av medicinsk karaktär, där det lyftes fram ett amerikanskt exempel från 50-talet, där till och med en så konkret behandlingsform som kirurgi, i det här fallet thoraxkirurgi, i huvudsak fungerade tack vare en placeboeffekt. Den på seminariet föredragande professorn konstaterade torrt att om det nu är placebo som är den aktiva beståndsdelen så torde det finnas mer riskfria sätt att administrera den än thoraxkirurgi.
Så är naturligtvis fallet med träning också. Självfallet är det så att den träningsform som man tror på i hög grad fungerar, om inte annat så beroende på att man ägnar sig åt den med en helt annan entusiasm än en träningsform man inte tror på. Någonstans går dock en gräns för när riskerna med ett felaktigt beteende blir så stora att de överträffar en eventuell placeboeffekt. I den mediciniska studien från 50-talet så är det naturligtvis uppenbart att en del kan gå fel om man faktiskt skär upp bröstkorgen på någon under narkos bara för att de ska tro att de blir bättre. Jag är den första att förorda tunga lyft och rejäla basövningar, men när man börjar korta ner lyftvägar och offra vinklar och genomförande bara för att man tror på att kroppen utsöndrar mer tillväxthormoner ju mer vikt man hanterar så lever man farligt.
Det förekommer en hel del hån på nätet runt benpressar med korta slag, som naturligtvis ser extremt muppigt ut, och dessutom utsätter en för klen utövare för rejäla risker om man inte hinner få i spärren, det brukar alla vara överens om. Men samma beteendemönster finns faktiskt bland som inte orkar dra speciellt mycket i ett vanligt marklyft, utan istället kortar lyftvägen till ett kronlyft med remmar, för att man är övertygad om att blir starkare av fler kilon. Det finns en naturligtvis en fördel av att kroppen blir van vid tung belastning, och att alla system och hormonpåslag kopplas in för att försöka hjälpa till, men den uppvägs rejält av det negativa som ett möjligt ryggskott innebär. Håll gärna på att experimentera, och det är klart att det du tror på har större förutsättningar att faktiskt funka. Men ska du bära dig direkt dumt åt, så be åtminstone en kompis att filma, antalet visningar kommer att vara en tröst när du är skadad, och vi andra får något att ha roligt åt.
