När jag var liten så hade jag liksom många andra en fascination för poker, möjligen inspirerad av en massa westernfilmer. Jag tror till och med att jag gjorde något försök att spela, med hjälp av tändstickor eller någon annan form av markörer, vilket blir lite meningslöst. Poker är nämligen inte primärt ett kortspel, utan ett vadslagningsspel. Om man försöker att slå vad om avbrutna tändstickor så gör det ju inget att förlora, eftersom man troligen kan ta fler tändstickor ur asken vid behov. Likaledes är det meningslöst att spela om för lite pengar, om det inte svider att förlora när man går all-in så gör man det på felaktiga grunder, och det hela blir meningslöst. Den enda möjliga vinsten är att man rent teoretiskt lär sig vilka kombinationer och kort som är bra, och vilka som inte är det, men inte ens det biter sig fast i minnet. Om det har kostat en femhundring att tro fel så är det större chans att man kommer ihåg det till nästa gång.
Överför man det här på livet i stort så hittar man en del av förklaringen till att en del människor aldrig verkar utvecklas på riktigt, varken i livet eller inom träningsvärlden. Så länge du intalar dig själv att du bara provar på och egentligen inte riskerar något så är risken stor att du faktiskt inte lär dig något, eftersom det inte spelar någon roll om du gör fel. Att prova att hålla diet för att se hur det känns är inte alls lika sedelärande som att du vet att faktiskt ska ställa dig på en scen i för små badbyxor och låta landets mest kunniga bedömare se att du inte kunde låta bli pizza.
Armbrytning och strongman är här också relativt lika varandra, det delas inte ut pokaler varken via youtubeklipp med personbästa eller på ett träningsbord efter tävlingen. Det är bara när det verkligen gör ont att förlora som du kommer att få reda på gränsen för din förmåga. Att något fungerar i teorin är helt ovidkommande, det är därför stora komplexa affärssystem utsätts för så kallade stresstester nu och då. Man måste vara säker på att det håller under belastning. Vi människor reagerar helt olika på när det blir på riktigt, och det enda sättet att få reda på det är när det händer på riktigt.
En bra skytt kan skjuta riktigt illa under jakt i skogen eftersom de inte klarar av stressen som den skarpa situationen innebär. Själv skjuter jag dåligt både på övning och i skarpt läge, så jag är åtminstone konsekvent. Hur mycket övning man än skaffar sig, eller hur många simulerade situationer man än försätter sig i så är det enda sättet att bli bättre på att hantera verkligheten att utsätta sig för verkligheten. Hur mycket du än tränar så är det bara i en skarp tävling som du kommer att få veta om du klara av det eller inte. Precis som det är bara livet själv som kan lära dig att klara av det.
