Igår morse frågade Erika mej om jag någon gång har funderat över att man kan gå in i väggen om man aldrig tar det lugnt. Jag konstaterade att jag aldrig har tänkte på det och att allt är ju roligt ju. Erika menade på att även om det är kul så kan man faktiskt behöva andras lite. Jag låtsade som att jag fattar ingenting och åkte iväg till Bollnäs. För så fort jag har en ledig dag så kan det vara så att den är planerad, på ett eller annat sätt. (Tack Hedvig för att du lärde mej att använda min almanacka! <3)
Hur som helst så körde jag upp till min stuga utanför Bollnäs och fick två långväga kusiner på besök. Vi konstaterade att det är mer än 10 år sedan vi sågs, men vi kunde inte riktigt komma fram till hur många fler år. Med andra ord var jag ganska så liten då. Det var ett spännande möte där mina kusiner berättade hur det såg ut på gården när de var små, hur vår mormor hade härjat i trädgården och om grisarna som hon hade i ladan. Min mormor var tydligen en riktig krutgumma med många järn i elden. När mina kusiner frågade mej om mitt tävlande i strongwoman konstaterade de på en gång att det är den Sundbergska kraften och envisheten. Vi har den i oss, allihopa. Dit man vill gå, dit går man, end of story.
Jag fortsatte dagen med att hälsa på en före detta kollega, prata skit och dricka kaffe innan jag knatade vidare till Waynes för ännu en kaffe tillsammans med en av de mest fantastiska kvinnor jag känner, Mia. Mia har jag känt större delen av mitt liv och vad som än händer har hon alltid ett klokt råd på lager och sprider mängder med positiv energi vart hon är rör sig. Och rätt som det är så klev min moster och hennes karl in på fiket. De bor egentligen i Stockholm och sist vi sågs så sprang vi på varandra i gaten på Arlanda när jag var på väg till USA. När jag sedan är på väg mot bilen för att fortsätta min kaffe-tour i Kilafors hos barndomskompis Fia så hör jag någon ropa mitt namn och jag tittar rakt upp på min gamla dagisfröken Ewa som jag inte sen jag flyttade från Bollnäs. Vilken dag, vilka människor! Jag kan inte annat än känna kärlek till livet. Och kaffet.
Och när jag tänker på det så har helgen gått i samma team den. I lördags var det dags för den årliga upplagan av Ockelbo Showlifting, den strongmantävling som var den första jag såg en soliga dag för två år sedan. Då satt jag där på läktaren och tittade på de urstarka tjejerna och killarna som bar eller drog tunga saker kors och tvärs över en grusplan, med Anders Bergström glada hejarop skrålade ur högtalarna och med en liten längtan efter att själv få prova på. Även förra året satt jag där och hejjade fram atleterna och tjurade lite över att tävlingen gick bara en vecka innan jag skulle tävla på SM i styrkelyft. Jag kommer ihåg hur otroligt imponerad jag var över hur Anna Roséns totalt dominerade tävlingen och lekte hem segern med ett leende på läpparna. Jäklarns vilken inspiration den kvinnan är! Och kanske var det så att jag sa något i stil med att nästa år, då ska jag fan vara med jag också. Riktigt så blev det inte. Återigen är det bara lite drygt en vecka mellan Ockelbo Showlifting och SM i styrkelyft, och än en gång var jag bara där som åskådare, men nu med en del egen tävlingserfarenhet. I år var jag där för att hjälpa och peppa mina fantastiska vänner som tävlade. Och även om det kliade bra nog i hela kroppen av tävlingssug redan innan det ens hade dragit igång så var det otroligt roligt att få se alla andra kriga för sina liv för att genomföra grenarna.
När jag tävlar själv låser jag in mej i min egen lilla bubbla och hinner inte riktigt med att prata med folk men nu fick jag chansen att surra runt med både en och sju intressanta människor som på sitt sätt berikar sporten. Rolätt, som vi säger i Sandviken, är vad det är och jag är både glad och stolt över att få vara en del utav detta.
På söndagen kom ingen mindre än min grymma teammate Anna Harjapää förbi och tränade med oss på Sandvikens Atletklubb. Vi började med att kötta lite böjar. Jag var upp och gjorde en hyfsat trevlig singel på 130 kg och Anna reppade lös på 140 kg innan vi gick över till att spela bänk tillsammans med Super-Lisa. Bänken har äntligen börjat komma tillbaka för mej och för första gången på ungefär ett år börjar det kännas som att jag kanske kommer kunna bli lite stark i tuttarna någon gång fram över. Hur som helst, när man bänka med två brudar som båda stänger upp 100 kg utan att blinka så kan man inte annat än bli inspirerad. Själv stannade jag på 87 kg men ska den som ger sig. En dag ska jag bli lika stark som dem!
För att inte tala om hur snygga vi är i SAK’s SM-team.
Over and out.
