MAXstyrka

Det är mer regel än undantag att jag har någonting att göra, att jag alltid är på väg någonstans och om jag har en ledig dag från jobbet så är den planerad. Och senaste tiden har inte varit något undantag. I onsdags hann jag inte ens sluta jobbet innan Stisse kom och plockade upp mej för en sväng till Gävle och lite träning hos Martin Forsmark. Stockpress för hela slanten. Tjurarna reppade lös på 130 – 140 kg och lilla jag som inte spelat stock sedan SSK -82 i juni var upp och gjorde en singel på 67 och rev av en sjua på 52 kg på en minut. Sen avslutades passet med ett brutalt axelpumpande lett utav byggarbruttan Alise Bondare som för övrigt är helt galet stark.

Så efter att ha jobbat sex dagar i rad, hunnit bli mer förvirrad och dagvill än någonsin så blev det torsdag (jag var helt övertygad om att det var fredag) och jag fick äntligen göra helg. Efter jobbet åkte jag direkt ner på gymmet och väl där sa jag till Nickas att min träningsvärk i axlarna inte vill köra bänk. Men det sket väl han i och efter några uppvärmningssett som faktisk kändes riktigt bra blev det en bra tvåa på 80, eller som Nicklas sa kanske det bästa tvåa på 80 jag gjort. Det här var mitt andra bänkpass sedan SM och jag var mer eller mindre övertygad om att min bänkform skulle vara klappkass. Sen hann jag inte mer än resa mej från bänken innan jag såg hur Nicklas gick och hämtade två femmor till. Jaha, idiot tänkte jag och gick därifrån för att ladda. Så fort jag började sänka stången mot bröstet kände jag att det här är ta mej fan inte omöjligt och när jag började trycka rörde sig stången stabilt uppåt. Woho. 90 kg, bara sådär. Men en gång är ingen gång heter det ju så jag blev inte förvånad när Nicklas sa att jag hade ett lyft kvar. Jag laddade om, fräste och morrade, in i Bobby mode och med lite styrhjälp kom stången upp än en gång. Efteråt frågade Nicklas mej om jag sett vikterna som låg på stången. Förvånade tittade jag upp och såg att han hade smugit på ytterligare 2 kg. Det va som fan. Inte nog med att jag, i min fokusbubbla, lyckas stänga ute Erikas och Nicklas pipiga hejarop, jag märker ta mej fan inte någonting som försiggår runt mej när jag väl har ställt in mej på att lyfta.

Direkt efter träningen körde jag in till Gävle och plockade upp Agnes och sedan sladdade vi tutandes in på stationen där vår Hedvig väntade! Efter både en och tre gruppkramar mitt i vägen knölade vi in oss i bilen och kacklade ikapp, fångade Pokémons och försökte bestämma vart vi skulle äta. Allt samtidigt. Precis som vanligt. Och trotts att vi inte träffats på över ett år kändes det som om det var i förrgår. Underbara brudar!

På fredagen vaknade vi i Agnes soffa och efter en stadig frukost skulle jag in till Korven för att fortsätta på min sleeve för typ hundratretioelfte gången. Det var bara den lilla detaljen att jag skulle lyfta sten dagen efter och inte kunde gadda på armen. Så den enda lösningen på det var ju att börja på ett ben istället. Och efter lite funderingar så kom vi fram till att Hel’s vackra tryne skulle göra sig bra på min vad. Sagt och gjort så började Korven designa ett nytt mästerverk och efter några timmar låg jag där på britsen för att påbörja en helt oplanerad tatuering. Igen. Och varför var det ingen som tänkte på att tala om hur jäkla ont det gör att gadda vaden, för att inte tala om knävecket?! Jaja, är huvudet dumt får kroppen lida heter det ju… Fast jag vill mest skylla på Korvens dåliga inflytande på min impulskontroll. Efter misshandeln gick jag och mina brudar för att tröstäta sushi innan jag åkte hem till Sandviken för att sova.

På lördagen kom Stisse och Sump och plockade upp mej vid 10 på morgonen. Jag sträckte ut mej i baksätet och några timmar senare var vi framme i Sundsvall och en av de häftigaste lokaler jag tränat i.

Vi var ett tungt gäng med bland annat Pasanen, Fredrik Svensson och Benny Wennberg och en sådär fem sex personer till. Jag började att värma upp med oket men eftersom det lätta var för högt fick jag gå direkt på det tyngre vilket kändes förvånansvärt bra. Det blev en del vändor på 20 m med ungefär 200 kg på axlarna. Sedan var det dags för skottkärrerally med Pasanens fantastiska hemmabygge. På EM kommer en av grenarna vara skottkärra för 20 m där man ska lasta i objekt på vägen. Jag som aldrig gjort något liknande var ju så klart nyfiken på detta och med hjälp av handtagen till en bilskottkärra, en bilmarkställning, en pallyftare, några lastpallar och diverse spännband hade han byggt ihop en kärra stor som ett skepp men alldeles perfekt för ändamålet.

Tillsist var det dags för stenarna och jag hade sagt att jag ville ta revansch på det där förbannade 117 kg klotet som jag fick upp med lite hjälp förra gången jag var dit. Men den här gången ville inte kroppen samarbeta för fem öre. Min rygg har inte varit som den ska på rätt länge nu och ville helt enkelt inte vara med. Allt som hände när jag försökte lyfta stenen var att min rumpa sköt iväg, precis lagom för att stenfan skulle lätta från backen men sen var det bara omöjligt. Efter en så där tio irriterande försök lyfte jag några andra små klot på kanske 90-100 kg, men även de kändes förbannat tunga den här dagen. Men vem bryr sig om det när man börjar känna lukten av grillade burgare i lokalen?! Att köttet var dubbelt så stort som brödet gjorde ju inte saken sämre heller.

Efter käket drog vi hem till Pasanen för att hänga i hans badtunna. En såndär vedeldad, varm och skön sak. Bättre slut på en grym dag har jag svårt att tänka mej! Det var dessutom kvällssol och att vi kunde vräka ut oss på altanen en stund efter att vi tröttnat på att bada och verkligen suga i oss det sista utav sommaren. Bara underbart.

Klockan blev kväll och vi började rulla hemåt. Några mil före Hudiksvall säger jag lite förstrött att jag börjar bli hungrig och kort där på skriker Sumpen ”MAX!” och vi stannar för ännu en burgare. Det tar tydligen hårt på kroppen att bada…

Nu skulle man ju kunna tro att söndagen skulle bli en lugn vilodag, och jag hade faktiskt skrivit ”DÖ?!” med stora bokstäver i almanackan. Men det var kanske just det sär frågetecknet som ställde till det för när vi satt oss i bilen igen, laddade med mat, bacon och kaffe så började de plinga i våra telefoner och rätt som det var så hade vi planerat morgondagens träning på SAK samtidigt som Erika lyckades bjuda hem hela gänget till oss på middag. Det här med chattgrupper är helt klart en bra grej… Och när hon försökte hävda att det var ett skämt kontrade vi andra med att man skämtar inte om mat!

 

Väl hemma möter jag en panikslagen Erika med en liten köttbit i händerna och innan jag ens hunnit innanför dörren säger hon ”Det här var vad jag hade tagit fram. DET RÄCKER INTE!” var på jag bryter ihop i ett övertrött skrattanfall och hamnar hickandes och grinandes på golvet tillsammans med valpen. Vi lyckades i alla fall trolla fram tillräckligt med kött och jag kunde snubbla upp för trappan och äntligen få sova en stund.

Söndagen började med att jag åkte in till Gävle för att käka fruktos med mina fina brudar och fortsatte med lunch på stationen innan vi vinkade av våran Hedvig som åkte tillbaka till Jönköping.

Jag for raka vägen till gymmet och väl där blev det lite av varje och definitivt inget vettigt, men vi startade i alla fall en bänkpresstävling. Maxreps på halva kroppsvikten. Jag klämde ur mej 31 reps på 40 kg och undrade sedan varför jag var trött i armarna när jag försökte köra militärpress. Jäkligt märkligt sånt där. Hur många reps gör ni på halva kroppsvikten? Utmana varandra och skriv här hur många det blev vetja!

Sen var det bara tillbaka hem och svida om för middag och skitprat i tungt och trevligt sällskap. Stek, potatismos, kantarellsås och kokta morötter. Ja, det var bara baconen som saknades… Tack för en grym helg allihopa!

Over and out.