I lördags satt jag i en minibuss på väg till Smedjebacken, för att tävla på DM i bänkpress, och kom att tänka på vad fan det var som hände.
För ett år sedan var jag en total newbie i strongmanvärlden, och nu… Jag tänkte alltså inte så mycket på den där bänken, utan på att jag precis hade blivit omnämnd som strongwomandrottningen i en krönika av Lorena Grustavsson på Tyngre.se tillsammans med en länk till ett klipp där jag tränar med Kalle Lane på Sweden Barbell club och går med 230 kg i ok. Det må vara en sanning med modifikation men det värmde gott i hjärtat. Inte för att jag på något vis skulle regera på strongwomantronen, nej, där känner jag en hel rad av andra brudar som jag hellre sätter upp, men av den anledningen att jag har lyckats inspirera andra. Hur mycket jag än drivs av en vilja att prestera och vinna på tävling så finns det också en annan drivkraft som jag vill tillskriva de människor som finns runtomkring mej. Utan det stöd, all pepp och all hjälp jag får från både höger och vänster skulle jag inte vara där jag är idag. Eller för den delen vara DEN jag är. För den här sporten har fått mej att växa så mycket. Den har på något sett gett mej en plats att känna mej hemma på, en plats i strongmanfamiljen, som tog emot mej med öppna armar, precis som den jag är. Och det är precis det här jag vill sprida vidare. Jag vill ge tillbaka av allt det jag har fått och kan jag förmedla bara en del av den här känslan och inspirera någon annan till att får uppleva detta, ja, då har jag kommit långt. Vi behöver varandra för att få vår sport att växa men också för att vi gör varandra starkare, vi pressar varandra till att våga testa, och framförallt till att våga lyckas.
Jag förstår att just den här sporten inte är till för alla och att det inte är allas högsta dröm att kunna lyfta ett Atlasklot som väger dubbelt så mycket som en själv. Men jag önskar att alla fick chansen att prova och att fler tog den. Jag vill inte skriva de klyschiga orden ”kan jag, så kan du” för alla har inte ett behov av att tävla och att försöka vara bäst. Men rent kroppsligt däremot så tror jag att väldigt många kan gå otroligt långt bara de ger sig fan på det. Jag tror att allt handlar om ett starkt mindset, en vilja och ett enormt tålamod. Jag tänker på min egen resa som började med en mycket osund viktnedgång från 60 till 54 kg (på mina 171 cm) och resulterade i en spinkig kropp, på två tändstickor till ben, som kändes så bräcklig och skör att jag knappt vågade andas, vilket påstås vara en ganska väsentlig del utav livet… Jag kommer så väl ihåg första gången Micke tog med mej till Ladan där Anna Rosén höll på att träna för fullt inför VM och Göran som sa åt mej att testa oket. Jag var helt övertygad om att jag skulle gå av på mitten och krossas under den enorma vikten av typ 120 kg. Jag tog två stapplande myrsteg och efteråt var jag överlycklig. Jag gick inte sönder! Det var såklart inte där och då jag tänkte, fan, det här ska jag satsa på men den där känslan av att övervinna något som i första anblick verkade så omöjligt, den etsade sig fast. Och att jag idag kan gå med dubbelt så mycket vikt på axlarna gör det bara ännu häftigare. Vi är alla nybörjare någon gång och det är helt i sin ordning.
Många säger ”nej, jag kan inte” innan de har testat. Men det handlar inte om vad du kan göra nu, utan om att träna för att bli starkare, om att träna tills det går. Att våga prova strongman eller strongwoman är ett för många ett stort steg att ta då det är så annorlunda den vanliga gymträningen. Redskapen är sällan optimala, det känns obekvämt och gör till och med ont. Vissa visar upp sina blåmärken och war wounds, aka lovebites, med stolthet och en galen blick som säger ”jag vann för fan slaget, nu krigar vi vidare!” Medan andra blir förskräckta och återgår till sina hantelcurls och bensparkar men ändå en erfarenhet rikare och förmodligen ett kvitto på att de klarade mer än vad de trodde var möjligt.
Lorena beskriver det hela väldigt bra i det här reportaget där hon för första gången testar Stronwoman.
Så till alla som vågar testa: Tack! Tack för att ni får vår sport att växa och tack för att ni inspirerar mej. Utan varandra bli ingen av oss bättre.
Och hur gick bänken då? Tja, med tusen bortförklaringar i stil med ”jag har inte tränat bänk” på lager så kan jag lite smånöjd ändå säga att jag tangerade pers på 87,5 kg och tog med mej en silvermedalj hem till Sandvikens Atletklubb efter en grym dag tillsammans med mina klubbkamrater. Och som jag har förstått det så har vårt bänklag, som jag tydligen är med i, tagit en tredjeplats i någon serie? Heja oss, heja SAK!
Over and out
