Den nästan första reaktionen jag får när jag berättar för folk att jag stundtals arbetar runt styrketävlingar på både Sverige- och världselitnivå är frågan ”Kan det där verkligen vara nyttigt?” Mitt stående svar är att det inte finns någon elitidrott som är nyttig, möjligen finns det vissa sporter där det är mindre farligt. På så sätt kan man säga att det är en avgrundsdjup skillnad mellan idrott som motion för välbefinnande, och det vi kallar elit.
I det första fallet är idrotten bara ett verktyg för att säkerställa att vi mår så bra som möjligt, för all del både fysiskt och själsligt eftersom vi i de flesta förekommande fall tycker att det är roligt. I elit handlar det om att utforska gränser, hur mycket klarar min fysik och min mentalitet. Det kan man aldrig veta om man inte nu och då råkar gå över den gränsen. I lindriga fall blir man då lite tröttare än man har tänkt sig, vill det sig illa så går man sönder, till och med så pass att man får avslutar sin karriär. Det är inte roligt, men det är det som är elit, eftersom begreppet innefattar att inte alla kan, utan att många som försöker misslyckas. Om alla kan så är det inte elit.
Dragracingens top fuel är en ganska bra parallell till detta, för er som förstår er på sådant. Det är inte så krångligt att få på tillräckligt med hästkrafter med den teknik som finns idag. Knepet är att få en rödglödgad motor som ger uppemot 10 000 hästkrafter att hålla i 402 meter, annars vinner du inte. Enkelt uttryckt handlar det att bedöma om hur vass maskin man kan ha utan att den går sönder när man slår på fullt. Som ni förstår så förekommer det ett och annat motorras i top fuel. Allt eftersom du tycker att just din idrott blir roligare så behöver du tänka dig för innan du kliver in och börjar elitsatsa, för det är något helt annat. Det handlar om att se hur mycket du kan pressa dig innan det brister.
När det för många år sedan var ett par-vm i strongman i Kina, så var det någon av grenarna som upplevdes som lite skadebenägen, och det samlades ihop till någon strongmanvariant på ett fackmöte med sedvanligt gnäll om hur dåligt allting var, och att det här borde ändras eftersom man kan göra sig illa. Med på mötet var också Jouko Ahola, då regerande världens starkaste man som tyst lyssnade på gnället innan han till slut tog till orda: ”Grabbar, om ni är rädda att göra er illa så kanske ni har valt att hålla på med fel sak. Då kanske ni i stället skulle ha stannat hemma och virkat mössor”. Elitsatsning i styrka handlar om hitta hur långt kroppen går att pressa innan det brister. Tycker man då att det är otäckt med skrapsår på underarmarna av stenar, eller en uppsliten valk, så ska man nog låta bli en elitsatsning och prova något annat. Crossfit, kanske?
