Jag har på många sätt en väldigt kluven inställning till strongman. Å ena sidan tycker jag verkligen att det även på motionärsnivå är en ofantligt bra träningsform, för att inte säga den bästa, eftersom inget annat är så bra på att utveckla praktiskt användbar styrka. Dessutom tycker jag ju själv att det är roligt att hålla på med de klassiska strongmangrejerna nere på Sweden Barbell Club, men min bristande styrka och det faktum att jag har fullt sjå med att få upp en tresiffrig sten på podiet gör ju att det är mest underhållande för mig själv. Strongman på lägre nivå är lite som onani, det är väldigt roligt för den som håller på, men mycket till åskådarsport är det inte.
Jag har alltid sagt att i min värld så är inte strongman en sport, utan en tävlingsform för starka människor. Med det menar jag att berättelsen om atleterna, deras bakgrund, personlighet och råstyrka är det som är kärnan, inte resultatet i några konstiga grenar som gemene man inte förstår sig på. Det är allmänt känt att jag tycker illa om den ökande utrustningsgrad som förekommer i strongman numera, eftersom det understryker bilden av specialiserade märkligheter som måste förklaras för att publiken ska kunna bli imponerade. Det har kommit dithän att det på ett normalstort gym inte kan träna mer än 2-3 strongman samtidigt, inte för att de är så grova, utan för att de brer ut så fruktansvärt mycket utrustning överallt. Jag menar inte att det är något man just i Sverige ska strunta i, självfallet ska man tävla under de förutsättningar som gäller internationellt när det är dit man vill. Jag förbehåller mig rätten att tycka att det är fel på WSM också, men förstår att man vill följa de förutsättningar som gäller just nu.
För mig är hela attraktionen fortfarande efter snart 20 år att se de starkaste i Sverige göra sådant som alla omedelbart vet att bara de här 3-4 personerna klarar, för det är övermänskligt. WOW-faktorn när Johnny Hansson kastar öltunnor 4,5 meter upp i luften på SSM och man vet att man har sett något man kan berätta för barnbarnen, för att sen fullständigt tappa andan när Årsjö kliver in och exploderar i något som man för 1 minut sedan hade svurit på var omöjligt. Det är det som är strongman. När jag nu ska åka för att presentera Sveriges Starkaste Kvinna så är det med fascinationen över att få se vem som verkligen är starkast, med styrka hos tjejerna som uppenbarligen är långt över genomsnittliga mäns. Att se Sveriges starkaste pensionär är lika fascinerade det, att se den faktiska råstyrkan hos folk som samhället säger är för gamla för att arbeta. Jag skiter fullständigt i vem som är bäst på strongman, jag vill se vem som är starkast. Ja, jag tränar själv med stenar nu och då, men det är för att jag tycker det är roligt och att det faktiskt är otroligt bra träning, när jag brottas med en 100-kilossten är knappast sevärt. Jag kanske skulle kunna få upp en 115-sten med klister och skydd, men det skulle inte vara något att se det heller.
