MAXstyrka

Så var det äntligen dags för mej att sätta mej ner och försöka leva mej tillbaka till förra helgen. Helgen då Sveriges starkaste kvinna öppen klass avgjordes. Inga viktbegränsningar, inget bullshit, bara rå styrka. Och med tanke på att det var just öppen klass och en överlag tung tävling så trodde jag inte riktigt att jag hade någonting där att göra. För mej var det mer en rolig grej, ett tillfälle att få träffa alla underbara människor och kramas mina mates i PFpowerteam.

Så efter en uppladdning som bestod av en förkylning och ett dyngspass på jobbet med ungefär fem timmars sömn mellan torsdag och fredag var jag i ärlighetens namn inte ett dugg pigg på att sätta mej i bilen och köra till Kungsör. På lördagsmorgonen ramlade jag i alla fall ur sängen och druttade ner för trappen lagom till ett dukat frukostbord. Ja, min fostermamma, Erika är en fantastisk människa! Jag vet inte hur många gånger under morgonen jag ifrågasatta vad fan jag hade gett mej in på och varför jag inte bara gick och la mej igen, men det var väl den där tävlingsdjävulen inom mej som spökade antar jag… Likt på SM i stykelyft så hade jag svårt att motivera mej till den här tävlingen då jag redan var klar med mina kval och hade siktet inställt på EM, men så slog det mej att mitt mål med dagen skulle vara att plocka poäng på den urstarka krigarkvinnan och förra årets segrare i den dåvarande -72,8kg klassen, Martina.

Efter någon timmes virrande och packade av allt som jag glömt packa kvällen innan släpade jag mej ut i bilen, parkerade bikinirumpan på det svinkalla lädersätet och körde ikapp med solen mot Kungsör. Väl där började det gå upp för mej att det var tävling på G. Och eftersom Sverige är ett förbannat avlångt land och vi är mer eller mindre utspridda i olika städer allihopa blev det ett stort kramkalas när alla i Strongmanfamiljen möttes där i den förskräckligt gröna idrottshallen. Världens mest underbara Petra kom studsande fram till mej och frågade om jag behövde hjälp med något under dagen och var sedan med mej i allt jag gjorde, höll koll på grenar, resultat och såg till så jag både fick i mej mat och vätska. Vilken klippa!

Vi var 12 atleter som skulle göra upp om vem som var starkast. Efter genomgången av grenarna var det dags att klämma ner sig i markdräkten för första grenen var kronlyft för max med en ingång på 160 kg och sedan 20 kg höjningar. Innan jag började med strongwoman var jag för det första en sumomarkare, jag hatade smalmark och dessutom hatade jag kronlyft. När sedan grenarna till Sveriges starkaste kvinna -82 i Hindås släptes i våras och vi skulle ha reps på 170 kg i kronen dog jag lite. Före den tävlingen lyckades jag grisa upp en etta på gymmet, väl där blev det en sjua som min rygg fick betala dyrt för. När vi nu hade tillåtelse att lyfta i dräkt var det en självklarhet för mej att ta den. Så jag rotade fram min böjdräkt, vände den bakochfram och började kampen om att försöka bli vän med den. Efter två eller tre pass kom tvåhundringen upp och jag var överlycklig. Sedan gick det upp för mej att nästa steg var 220 kg och ungefär där gav jag upp. Jag var tvärsäker på att det inte skulle finnas på världskartan. Nicklas var av en annan uppfattning och sa åt mej att vänta och se vad som skulle hända på tävlingen. Så där stod jag nu, nerklämd i dräkten som får vilken snygg rumpa som helt att planas ut till obefintlighet, och surrade mina remmar runt stången. 160 kg, ingen match, 180, som en jordnöt, 200, enkelt och helt plötsligt var det min tur att gå fram till stången lastad med 220 kg på. Mer än 2,5 gånger min egen kroppsvikt. Och här hände det, det som bara händer på tävling, när fan flyger i en och all beslutsamhet är riktad åt ett enda håll. Stången. Ska. Upp. Ingenting annat. Remmarna var på plats, jag klev fram mot stången, hittade min startposition och började trycka fötterna mot golvet och kände hur stången började röra sig uppåt, över knäna, sakta, sakta över låren där det för, vad som kändes som en evighet, tog stopp. Men den enda tanke som fanns i mitt huvud var att om jag kommit hit så skulle jag fan inte ge upp och som en sann strongwoman kom hitchen till användning och jag kunde tillslut låsa ut höften och domaren, Sebastian, gav nersignal. Lyftet var godkänt och gav mej en delad tredjeplats i grenen, men jag var en vinnare. Pers med 20 kg och ett endorfinrus utöver det vanliga. Plötsligt förstod jag varför jag gör det jag gör. Varför jag sliter på gymmet, varför jag kliver upp på morgonen, varför jag spenderar timmar i bilen för att ta mej till olika träningslokaler, varför jag älskar att utmana mej själv med att lyfta tunga vikter. Känslan går inte att beskriva men den är fantastisk.

Nästa gren var ok. 235 kg för 20 m. Oket som före sommaren hörde till ett av mina absoluta hatobjekt och där 200 kg var dödstungt har gått bättre och bättre de senaste månaderna. Dock har jag för det mesta bara haft möjlighet att träna på 10-12 m sträckor vilket märktes tydligt här. Vikten i sig känns inte oövervinnelig, men 20 m är långt och minsta lilla man vinglar i bålen märks på stegen, gör det obekvämt och drar ner på tiden. Men över kom jag, långsamt men utan nersättningar och det får räknas som godkänt.

Tredje grenen var säckbärning, 100 kg för distans där man först skulle hämta säcken i mitten av banan för att sedan gå 10 m vända, gå 20 m och vända och så vidare. Ungefär hela två gånger sedan grenarna släpptes några månader tidigare har jag fått för mej att träna på detta spektakel, men så när jag stod där och andades som en astmatiker med hjärtat i halsen sa Forsmark åt mej att den typen av träning sällan gör att man blir bättre utan snarare bara sliter på kroppen och jag la gladeligen säcken åt sidan. Hur som helst så blev det min tur, Petra talade om för mej att jag behövde gå minst 35 m för att ta ledningen och sedan var det bara att fortsätta. Jag gick fram till säcken som stod och väntade på stenpodiet, fick direktiv om att ta tag högt upp på säcken så den inte skulle välta framåt över mina armar, men inte för högt upp så den skulle komma i vägen för mina ben. Enkelt… Jag sträckte mej efter säcken, tog ett djupt andetag och kramade den hårt. Efter ungefär tre steg insåg jag att 100 kg som trycker mot både bröstkorgen och magen är tungt och mina tappra försök till att andas var hyfsat lönlösa så jag bestämde mej för att helt enkelt gå så fort jag bara kunde. Efter första vändningen kändes det som att det snarare var säcken som var ute och gick med mej och allt jag behövde göra var att följa efter, jag passerade 35 m och viste att jag hade ledningen, men jag visste också att mina största konkurrenter skulle gå ut efter mej och att om jag skulle ha någon chans att plocka poäng i den här grenen så var jag tvungen att gå tills jag stupade. Efter tredje vändningen rosslade de i mina lungor lika tydligt som hos en pensionär som rökt sedan barnsben, jag kände hur benen blev allt mer ostabila och tillslut släppte jag säcken framför mej och ramlade ner ovanpå den. 58 m han jag springa ihop, var på vi döpte om grenen till ”hur långt kan du komma på ett andetag”. Med god marginal stod jag som vinnare av grenen. Både chockad och överlycklig. Inte nog med ett ordentligt personbästa i kron så kunde jag dessutom plocka med mej en grenseger hem.

Nästa gren var farmers walk. Den gren jag både anser mej själv vara riktigt dålig på och som jag avskyr mest av alla. Den gren som jag upplever göra mest ont i, i princip hela kroppen och som är absolut tråkigast att träna på. Och eftersom den inte kommer på EM så har jag inte ens varit i närheten av att lyckas motivera mej till att träna på den så jag hade noll förväntningar på att det skulle gå ens i närheten av bra och det gjorde det inte heller. Den här dagen skulle vi först gå, springa eller i mitt fall vingla, med 85 kg i vardera näve 20 m åt ena hållet och sedan byta till 113 kg balkarna och knata tillbaka. Jag lyfte upp dem, tog några tappra steg, fick gung på balkarna och tappade ner dem, upp igen gick några steg och så samma visa igen tills det gjorde så pass ont i mina händer att jag inte kunde förmå mej själv att lyfta dem igen. Jag tror jag kom kanske 4 av de 20 metrarna och får trösta mej med att det trots allt är en bedrift jag aldrig lyckats med förut även om jag har svårt att tycka att den på något vis var bra.

Dagens femte gren var en statisk hold med ett 125 kg tungt städ. En sån där järnklump som en smed eller hovslagare använder. Även det här var en sådan gren som jag inte förberett mej på och jag visste att andra tjejer i startfältet kunde stå flera minuter. Jag lyfte upp städet och försökte hitta en något sånär bekväm position att stå i, vilket var omöjligt. Min hjärna började spinna, och rastlös som jag är av naturen var jag mer än uttråkad efter 20 sekunder. Jag försökte koncentrera mej på att andas och att hålla hjärnan lugn, tills det gått ca 1,40 minuter och jag helt plötsligt och utan förvarning tappade städet och ”vaknadeupp” av mitt eget skrik. Jag vet egentligen inte vad som hände men jag tror att mitt nervsystem liksom la av för en millisekund. Som tur var så var roddarna snabba och fångade upp både mej och städet och jag kunde gå därifrån utan någon skada, förutom en dålig placering i grenen.

Näst sista grenen var ett pressmedley. Först en stor stock på 50 kg, sen en smal stock på 65, en Apollon på 75 och sist en skivstång på 90. Pressar är något jag tränat med rätt hög frekvens sedan jag började med strongwoman men ökningarna kommer långsamt. De två stockarna satt enkelt men Apollon var en riktig bitch för många av oss den här dagen. Jag lyckades vända upp den hyfsat enkelt men bommade pressen med så liten marginal att det lika gärna hade kunnat gå. Jag gjorde ett ytterligare försök, tackade mej själv för allt nötande på tyngre Apollovändningar och träningen med fatgripz, men pressen ville sig lik förbannat inte. Jag har inte den blekaste aning om vad jag fick för placering i den här grenen. Två andra klarade av att pressa Apollon och vi andra gjorde upp om tiden på stockarna…

Sista grenen var en klassisk serie av Atlasstenar. 70, 95, 117 och 130 kg som skulle upp på ett 120 cm podium. Jag har som bäst lagt upp en 103 kg sten tidigare och hade en förhoppning om att få upp 117 kg klotet den här dagen. Eftersom det var sista grenen gick vi ut i den ordning som vi låg placerade efter totalt. Anna låg i en självklar ledning med Martina i hälarna. På tredje plats låg den internationella atleten Lisa från England som då endast deltog i Queen of the Vikings och inte i Sveriges starkaste kvinna. Och bara någon poäng efter låg lilla jag med ytterligare några poäng ner till femman. Jag var alltså mer eller mindre garanterad en tredje plats i SSK med en gren kvar och dessutom hade jag chans att plocka igen poängen som skiljde mellan mej och Lisa. Och utan att gnälla för mycket på omständigheterna så ville det sig inte riktigt. Mitt klister var hårt och trotts att jag stod framför hårfön och värmde det precis innan det var min tur så hade det stelnat när jag behövde det som mest. Första och andra stenen slängde jag upp på 8-9 sekunder och så det var dags för den tredje. Jag tog tag runt den, pressade mina armar mot den, kände hur den lättade från golvet men precis innan jag fått den över mina knän släppte mitt grepp och stenen dunsade ner i golvet. Här talade också min orutin sitt tydliga språk. Istället för att ta av det klister som jag lagt på ovansidan av min hand för att ha när jag behövde mer så blev jag frustrerad och stressad, försökte lyfta stenen igen men utan framgång. Förbannad på mej själv lämnade jag stenarna för att bara några minuter senare gå tillbaka och heja på mina fantastiska team mates, förundras över deras styrka och enastående prestationer. En dag ska jag vara lika grym som de är, men den här gången är jag otroligt nöjd med en tredjeplats i Sveriges starkaste kvinna, öppen klass, på mina knappa 80 kg.

Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte grät lite glädjetårar. Att få göra det jag gör, få vara den del av detta och vara med om dessa upplevelser är så jäkla häftigt, fantastiskt, underbart, roligt, ja, jag skulle kunna fortsätta i en evighet men viktigast av allt, att få göra det med dessa människor. Det är ovärderligt. Till var enda en av er. TACK! Till som så många gånger förr min vän och coach Stisse för att du fick mej att börja med detta. Alla grymma personer som jag får möjlighet att träna med både på hemma och bortaplan. Mina sponsorer Proteinfabrikken.se (använd rabattkod SverigeFTW och få 30% på din beställning). Arrangören Oskar som gjorde den här dagen möjlig. Och sist men inte minst publiken som under så många timmar har hejat på oss!

Här är film från alla grenar utom holden. Enjoy.

 

Over and out.