En av de stora utmaningarna med när man blir lite äldre är att förlika sig med att man inte har samma fysiska förutsättningar som när man var yngre. För de som har varit på elitnivå så är det säkert väldigt tydligt, men även för helt vanliga motionärer så kan skillnaden bli påtaglig. Att kunna ställa om träning till att hålla sig i rimlig form istället för att bli bättre än man har varit förut går på något vis emot allt som driver oss. I mitt fall så uttrycks det här inte nödvändigtvis i fysisk kapacitet, eftersom den fysiska nivå jag som bäst varit på inte är speciellt hög, och därför faller inom rimlighetens ram för att ha som målsättning igen om nu andan skulle falla på. Men det är ju inte att ta oss dit vi har varit förut som driver oss, det är att ta sig längre.
Personliga rekord har en märklig betydelse för oss, även i de fall de inte uttrycker något särskilt spektakulärt, eftersom de är beskrivningen på hur långt vi har nått, och är själva måttstocken på vad vi måste ta oss bortom om vi ska kunna säga till oss själv och andra att vi har utvecklats. Jag vill tro att det här är något som alla människor på något sätt har inom sig, även om det inte alltid uttrycks på samma sätt. Behovet av att imorgon vara lite bättre än idag, att komma lite längre, kan kanaliseras på många olika sätt, och kanske är det så att det räcker med ett område i livet där man strävar framåt för att man ska få utlopp för behovet av att utvecklas. Inom träning blir det väldigt tydligt, och väldigt mätbart. Några fler kilo, några mer reps är ju egentligen för de allra flesta av oss inget vi kommer att ha någon direkt nytta av, det är bara vårt behov av att bli bättre som hittar ett väldigt konkret uttryckssätt.
I mitt fall är uttryckssättet möjligen lite mindre konkret än den fysiska utvecklingen, där har jag funnit mig i att träningen får vara en sysselsättning som jag tycker om i sig, med eventuella fysisk utveckling som en positiv biverkan. För mig är behovet av att bli bättre mycket tydligare inom arbete och min påverkan på min omvärld. Man kan möjligtvis argumentera att jag inte har kommit så väldigt långt där heller, det tycker nog inte jag själv heller, men där finns hungern. Jag vill göra mer, åstadkomma mer, och jag kan inte tänka mig något mer frustrerande än tanken att vara kvar på samma nivå resten av livet. Det innebär inte en frustration över nuläget, det kan jag många gånger vara nöjd med för tillfället, men tanken på att inte med tiden utvecklas och växa klarar jag inte av.
Jag vill gärna tro att det är så här det ska vara för alla, i alla fall på något område i livet. Jag kommer inte att bli världsmästare i armbrytning, eller ens klubbmästare eller bäst på gymmet, då har jag valt fel gym att träna på, det finns rätt mycket starka människor där. Men jag drömmer fortfarande om att förändra min omvärld, och kommer alltid att sträva mot det. Det kanske inte kommer att ske i någon väsentlig bemärkelse, men jag är övertygad om att även om jag når dit att jag själv tycker att jag har gjort det, så kommer jag att vilja göra mer dagen efter. Alltid framåt.
