Med en stor klump i magen och så nervös att jag mest ville vända satt jag på torsdagsmorgonen i bilen tillsammans med mina fina vänner Erika och Evelina på väg ner till Arlanda. På väg till flyget som skulle ta mej till England och tävlingen om vem som skulle bli Europas starkaste kvinna.
För åtta månader sedan åkte jag till Norge och kvalade till Europas. Där och då verkade det så avlägset, gott om tid att träna och inte alls så skrämmande. Men de här månaderna har gått i en rasande fart och när det helt plötsligt bara var någon vecka kvar kände jag mej inte alls så förberedd som jag hade hoppats på. Trots många bra träningspass som visat att jag faktiskt blir starkare och starkare var huvudet fullt av hjärnspöken. Och hur mycket Nicklas och alla runt mej än försökte tala om att jag visst hade något på ett EM att göra så tvivlade jag starkt på att det var sant. Men har man väl bestämt sig så är det bara att göra och innerst inne så vet jag ju hur mycket jag älskar att tävla så det var bara att fortsätta ratta bilen mot Arlanda, möta upp Stella och snällt kliva på planet. Väl på Gatwick blev vi upphämtade av en av arrangörerna och skjutsade till hotellet någonstans mellan Maidstone och Sevenoaks also known as The middle of nowhere. I rasande fart och på fel sida av vägen…
På fredagen gjorde vi en spontan utflykt till Bluewater Shopping center, trängdes med alldeles för mycket folk och tog en promenad runt i det gamla kalkbrottet innan jag började få panik och ville åka tillbaka till hotellet för att få väga in. 79,5 kg sa vågen och alla som vet att jag tjatat i ett helt år om att jag vill väga in på 80 kg på en tävling skrattade.
På kvällen tog vi en promenad till Beefeater, mötte upp resten av svenskarna, Sunny från Tyskland och Lilja från Island, käkade och pratade på blandade språk. För övrigt så är Tyska ett jäkligt ballt språk som får allt att låta lite mordiskt. Vi garvade länge åt Svenskans ”fjäril” som nästan låter som ”fairy” och är lika larvigt på Engelskan, “butterfly”. Men smaka på Tyskans “schmetterling”. Som en knytnäve!
Vi gjorde en tidig kväll men att sova var inte det lättaste. Tillslut var det I alla fall dags för frukost och sedan stod det inte på förrän vi blev upphämtade och körda till tävlingsplatsen. Vi kom dit, vi såg utrustningen, började värma. Nerverna åkte berg och dalbana. Vi känna på stenarna, bilmarken, conans, diverse säckar och kegar och var redo att börja. Men då började istället den olidliga väntan. Vi väntade, och väntade och ingen vet vad vi väntade på. Men så tillslut kom tävlingen igång. Först ut var bilmark. 170 kg I toppen. Maxreps på en minut. -63 kg klassen började och sedan var det vår tur I -82an.
Foto Adam Lee
Jag ställde mej lite för långt fram och fick en konstig lyftväg. Efter några knöliga reps flyttade jag fötterna och kunde kötta på. Med en känsla av att mina armar skulle slitas lös från kroppen så blev det 15 reps tillslut, vilket placerade mej någonstans I mitten av startfälltet på nio atleter. Nog för att vi startade med handtagen högre upp än vad jag har tränat på, men 15 reps är trotts allt dubbelt så många som jag gjort hemma och jag kan inte vara annat än glad över det resultatet.
Återigen blev det en olidligt lång väntan innan nästa gren kunde börja. Den förhatliga stenpressen. Mitt mål var att sätta tre stenar. Men det ville sig inte alls. Första, 30 kg, var lätt. Andra, 40 kg, var också lätt men domaren tyckte inte att jag sträckte ut armbågarna ordentligt och väntade med nersignal. Tredje, 50 kg, vände jag lätt upp till bröstet, la den till rätta, kickade till men fick den på framkant. Jag försökte än gång till och fick en bättre kick menvågade inte komma in under för att få upp den med fart och var helt enkelt inte tillräckligt stark för att råpressa. Två stenar av fyra godkända och jag kom näst sist i grenen.
Nu hade det gått över fyra timmar sedan vi kom till tävlingsplatsen. Jag var irriterad över min insats i stenarna och tvivlade mer än någonsin på vad jag hade där att göra. Men är det något jag har lärt mej från min tid som ryttare så är det just att komma tillbaka efter en dålig runda på hoppbanan, nollställa och komma tillbaka fokuserad. Vilket var precis vad jag gjorde i tredje grenen som var Conans Wheel. I slutet på augusti i år testade jag Conans för första gången och jag har aldrig upplevt en så både fysiskt och mentalt jobbig gren. Folk runt mej påstod att den här grenen skulle passa mej, tjurskallen. Men jag bara skakade på huvudet åt dem. Nu stod jag i alla fall där, redo att gå ut som nummer två och visste att jag hade så gott som hela startfältet efter mej som skulle göra allt för att gå längre än mej. Jag visste också att de bästa tjejerna i -63an hade gått lite drygt 5 varv så det fick bli mitt mål. Kan de så kan väl för fan jag också, tänkte jag, gick fram till bommen, la den till rätta i armvecken, fick startsignal och började gå. Precis som när jag gick med säcken på Sveriges Starkaste Kvinna så var min enda plan att gå fort, andas så länge det går och sedan bara fortsätta ändå. Allt är över på en dryg minut och under så kort tid kan man pressa sig själv till helvetet och tillbaka. Så enkelt är det. Efter fyra varv kom ingen luft ner i mina lungor längre och mina steg blev allt långsammare men jag ville verkligen ha det där sista varvet så jag stapplade framåt tills det tillslut tog stopp precis innan jag bröt linjen för fem varv.
Jag visste att jag hade gjort det bra och även fast jag stod och tittade på de andra tjejerna så var det som att jag inte såg vad de gjorde. Både Nyström (även känd som fitness-David) och Espenkrona stod och sa till mej att jag förmodligen hade vunnit grenen men jag vågade inte hoppas ens lite på att det skulle kunna vara sant. Till och med när speakern till slut ropade upp mitt namn, eller ja, Carina Nilsen, som vinnare kunde jag inte tro på det. Jag bara stod där och tittade frågande på Espenkrona som fick övertyga mej om att det var på riktigt. Jag tror aldrig att jag blivit så glad. Det här om något var det bästa kvittot jag kunde få på att min träning går åt rätt håll, på att jag har valt rätt sport, på att jag faktiskt kan bli bra på det här. Lilla jag. En grenseger på ett EM. Jag kan inte förstå det.
Foto Adam Lee
Den fjärde grenen var ett loading race. Från början var tanken att vi skulle lasta objekt i en skottkärra och därför hade jag inte tränat på klassisk loading eller spurter sedan någon gång i våras. Objekten låt utplacerade på 20, 15, 10 och 5 meters avstånd från linjen som vi skulle över. Ungeför som Idioten i skolan, fast med vikter, ca 60-70 kg. Lite lätt livrädd för att mjölksyran skulle hindra mej från att lyfta upp de sista objekten hörde jag Martin Forsmarks röst i mitt huvud. ”Tänk inte på hela grenen som en helhet utan dela upp det i etapper. Ha klart för dej vad du ska göra vart. Och viktigast av allt, flåsa inte samtidigt som du lyfter!” Och så många gånger som vi har stått och bråkat på Stisse om det här så fanns det inte på världskartan att jag inte skulle göra rätt. Så. Domaren blåste för start och jag sprang så fort jag kunde över till första kegen, plockade fort upp den och sprang tillbaka. Tillbaka och hämtade däcket, var noga med att få det över linjen och så tillbaka igen. Ett djupt andetag i farten och fort upp med första säcken. Här kom mjölksyran och ingen luft kom längre ner i lungorna. Tillbaka igen för sista säcken. Jag stannade upp, drog in luft och höll andan, tog ett stadigt tag om säcken och sprang i mål. Racet gick mycket bättre än vad jag hade kunnat föreställa mej. Jag har ingen aning om placering i grenen men inför den sista låg jag på en fjärdeplats i tävlingen.
Klockan var någonstans runt sex på kvällen och det var äntligen dags för sista grenen och den omtalade Stone of Steel grejen. En 80 kg stålsten, med en gummiaktig sandpappersliknande yta som skulle lyftas över en ribba någonstans i brösthöjd. Det här blev första gången för mej och alla svenskarna att få känna på stenen. Hemma har vi tränat med Atlasklot utan klister vilket är lite av ett helvete och därför var vi ganska nervösa över hur detta skulle kännas. Jag gick alltså ut som nummer fem och hade tre atleter kvar efter mej. Jag hade ingen aning om hur många reps de före mej hade gjort utan tänkte bara att det måste bli många. Jag fick startsignal. La armarna om stenen och lyfte. Den följde smidigt med upp och jag kunde slänga den över ribban. Och så fortsatte det. Stabilt och smidigt för nio reps och hade inte domaren blåst för att mina 60 sekunder var över så hade jag nog kunnat fortsatt ett tag till. När jag kom tillbaka till de andra svenskarna fick jag veta att jag ledde grenen men med de tre bästa atleterna kvar kunde allt hända.
Foto Adam Lee
Det som hände var att Sunny drog till med 12 reps och de andra två slutade precis som mej på nio reps var. Det blev alltså en delad andra plats i grenen! Därmed slutade jag även som fyra i hela tävlingen. Fyra på ett EM?! Jag kan inte tro det. Aldrig förr har jag varit nöjd med en fjärdeplats men den här gången måste jag vara det. Hur besviken jag än är över att jag inte fick till pressen med naturstenarna så vet jag ändå att det här går åt rätt håll.
Förra året vid den här tiden var jag Sveriges fjärde starkaste kvinna i -72,8 kg klassen. Nu är jag Europas fjärde starkaste kvinna i -82 kg. Vart är jag nästa år?
Att dessutom få dela den här upplevelsen med åtta andra svenska atleter som alla gjorde sjukt bra ifrån sig är helt ovärderligt. Bland annat så kom Fia tvåa i -63an och mina mates i PF Powerteam Sweden, Martina och Anna vann -82an och öppna klassen. Förutom att de alla är fantastiska människor att umgås med så stöttar och hjälper vi varandra till stordåd på ett sätt som bara svenskar verkar kunna. Tack för att ni är ni och för att jag får vara en del av detta. Strongwoman have mor fun!
Och så film på alla grenarna.
På söndagen vaknade jag med en träningsvärk från en annan planet. Jag och Stella hade bestämt oss för att göra London – tourist style. Så eter en sen frukost tog vi en taxi till stationen i Wrotham för att sedan åka tåg in till London och Victoria station. So far so good. Vi hoppade av, såg oss omkring och undrade vad fan gör vi nu?! Vi bestämde oss för att gå till Buckingham Palace och spana in vakterna.
Vi gick vidare till Piccadilly Circus, promenerade genom någon park och rätt som det var såg vi Harrods och gjorde det stora misstaget att gå in. Efter ungefär tre milda och en lite större panikattack hittade vi äntligen ut, andades inte så frisk luft och tog en kaffe för att lugna nerverna. Så mycket folk och så mycket jul på en och samma gång är bara för mycket för en lantis.
Vi spanade in Google Maps och bestämde oss för att gå till ett Primark på Oxford Street och på vägen dit passerade vi Winter Wonderland i Hyde Park. Sjukt läckert att se utifrån men jag är såå glad att jag inte behövde gå in.
Efter att vi slagits för våra liv inne på det något galna Primark försökte vi hitta något ätbart men vart vi än kom in så fick vi veta att det var minst en timmes väntan på ett bord. Så vi tog helt enkelt en promenad bort till Big Ben istället. På väg genom en mörk park såg vi London Eye.
Och sedan kunde vi till slut skåda klocktornet i skenet av fullmånen. Vad som var än vackrare var det upplysta Westminster Abbey i kontrasten mot en kolsvart himmel.
Ungefär här var vi båda så trötta och hade så pass ont i fötterna att vi bara ville hem till hotellet. Så vi gick tillbaka till Victoria station, käkade en burgare i väntan på vårt tåg och åkte tillbaka till Wrotham. Väl där fick vi veta att det inte fanns någon taxi inne och fick rätt och slätt gå tillbaka till hotellet. Så på med GPS’n och smilet för vem vill inte ta en promenad på den engelska landsbygden? På riktigt, även om standarden i hemmen inte verkar vara den bästa så är det förjävla fina små hus som ligger längs vägarna. Efter en ytterligare en 30-40 minuter promenad kom vi äntligen fram och jag kraschade på golvet på hotellrummet. Jag vet inte vad som är värst, att jag tyckte det var en bra ide att gå 2,5 mil efter en tävling eller att jag gjorde det i mina Dr. Martins…
Nu är jag hemma, tillbaka på jobbet och längtar till helg. För helgen till ära är det Black Christmas festival i Norrköping. No rest for the wicked!
Over and out!
