Allt började med ett tämligen oskyldigt löfte om att vi, jag och min caddy Jimmie Trywall, skulle ställa upp i armbrytnings-SM. Anledningen till detta var att det inte finns några kval till ett SM i armbrytning, så alla som vill får vara med och tävla, förutsatt att du är skriven i en klubb (vilket är gjort i en handvändning). Då hade man sedan kunnat skriva i CV:t att man har tävlat i SM, trots att man aldrig har tränat på just armbrytning. Planen var därmed idiotsäker.
Anders Axklo, demonspeakern som också råkar vara president över hela armbrytningsförbundet, avslöjade att SM nästa år skulle arrangeras högt upp i Sverige, så pass högt upp att det skulle innebära en flygstol för att ta sig dit. Min sargade studentekonomi tillsammans med omsorgsplikten till ett nybakat spädbarn gjorde det omöjligt för mig att åka upp dit och tävla. “Det är din heder” svarade herr Axklo.
Jag kom då med förslaget att vi kunde söka upp ett bord på Fitnessfestivalen i Stockholm och köra en match där, mest för att få tyst på Axklo om man ska vara ärlig. Kungen av oneliners (ja, Axklo kallas så) var då snabb att påpeka att det ju var ett WAL-kval där, och att vi kunde sona våra synder genom att vara med där i stället. “Tja, varför inte? Hur svårt kan det vara?”
Väldigt svårt visade det sig. WAL står för World Armwrestling League, alltså Värld Armbrytning Liga, om man ska lita på obskyra översättningsprogram. Det är den typen av armbrytning som i bland visas på Eurosport 2, och som mr. Axklo kommenterar. Det är hårt, det är snabbt och det är brutalt. Topp-6 i varje viktklass skulle få en biljett till Europakvalet i England, och armbrytare från hela Norden hade samlats i Stockholm för att försöka bli en av de sex.
Jag, som har en mysvikt på 86-87 kg, skulle gå i klass 88 kg, den kanske största klassen med några av världens främsta brytare. Jimmie Trywall har en liberal inställning till sås och flötiga bakverk, och det straffade sig genom att han och hans rultande framtoning tvingades gå i tungvikten. Paradoxalt nog så var det bara totalt sex personer, inkluderat Trywall, i tungvikten, vilket innebar att samtliga sex redan var klara för kvalet i England.
För att jag skulle kunna ta mig till England var jag tvungen att faktiskt vinna över folk, och när folket bestod av bl.a. Niklas Nannestad (som vann hela skiten i Las Vegas förra året) och semibiffen Glenn Bengtsson så ångrade jag att jag inte hade kört på Jimmies såsdiet det senaste året. Mitt självförtroende sjönk ytterligare när Axklos underbara fru Mari Thysell berättade att hon var genuint orolig över att vi med stor sannolikhet skulle få tvingas gipsa båda armarna efteråt. Mina tankar brottades med amputationscenarier och problemfyllda toalettbesök, men Axklos “det är din heder” ekade högre.
Matcherna var rankade, vilket innebar att den bästa skulle få möta den sämsta i den första matchen. Jag var tydligen inte jättehögt rankad (!), utan ställdes mot bl.a. nyss nämnda Nannestad och Bengtsson. Jag gick totalt fyra matcher, och det resulterade i fyra imponerande förluster, trots Axklos ljudliga hejaramsor från sekretariatet. Att försöka tvinga ner en arm som verkar vara fylld av armeringsjärn och ond bråd död ner i den lilla kudden som befinner sig ett par dm bakom armen kan liknas vid att brottas med en grizzlybjörn. Du har tur om du kommer dig levande ut ur situationen, du vet att det inte hjälper att spela död och du vet att du aldrig kommer kunna brotta ner björnen hur du än försöker. Jag hade kunnat hoppa på den där armen utan att den hade gett vika. Jag hade förmodligen haft en större chans att vinna över björnen än att vinna en enda liten match i WAL-kvalet.
Hur gick det för Trywall då? Jo, fyra raka förluster där också, såklart. Hinkvis med vaniljsås och glutenfria kanelbullar hjälper föga när motståndaren innehar underarmar vars mått överträffar dina lår.
För att sammanfatta tävlingen så var det väldigt roligt att få vara med. Jag älskar sporten som sådan, jag älskar sammanhållningen och stämningen och både atleter, domare, funktionärer och alla runtom är underbara. Jag biter nog mig själv i foten när jag säger det här, men mig vid ett armbrytarbord har ni inte sett för sista gången.
