Av alla relativa begrepp jag kan reta mig på så är nog förväntan det som ligger allra längst upp på den ganska långa listan. Kanske är det för den starka ställningen som ordet har fått i vår samtid, som om det vore något faktiskt och påtagligt, medan det i huvudsak är en fantasi. Det här är en av de punkter där jag oftast blir osams med feminister, eftersom det ofta läggs in att det finns en förväntan på unga kvinnor att vara si eller så. Jag är, om inte den förste, så i alla fall inte sen att erkänna att det finns en patriarkal struktur i samhället, och att vi i somligt har en lång väg att gå när det gäller jämställdhet, men när det gäller samhällets påstådda förväntningar på att någon ska var si eller så vill jag vara väldigt tydligt. Det är i huvudsak rena fantasier.
Vad du tror att någon vill att du ska vara eller göra är ett sådant gungfly av relativitet, tolkningar, missuppfattningar och projicerade självbilder att jag har svårt att veta var jag ska börja med uppriktningen. Lyckligtvis så ligger inte pudelns kärna i att lyckas bena ut vad som faktiskt är någons förväntningar på dig och vad som är dina fria fantasier. Nej, pudelns kärna är att det inte spelar någon som helst roll. Om någon har förväntningar på dig som inte grundar sig att du på något sätt har lovat så inte bara kan, du bör faktiskt strunta i det. Det åligger oss att hålla vårt ord, om vi har på något vis avtalat något så ska vi naturligtvis hålla vad vi lovat, men det är inte förväntningar, det är avtal, och de är mycket mindre relativa än förväntningar.
Om det däremot är någon annan som har sagt eller tänkt att vi ska vara eller göra på ett visst sätt så är det en förväntan, och något vi med stor frimodighet kan förpassa till samma påse som väl begagnad kattsand. Fast det här är ju något som lite mindre välformulerat förekommer i otaliga poster på diverse sociala medier, att strunta i vad folk tycker är ju en trendigt eftertraktat egenskap, och något som vi påstår oss göra lite till mans. Vi vet att det inte är viktigt. Däremot så har vi svårt att värja oss för vad vi tycker om oss själva, och det är här gifttaggen sitter. När vi själva tycker att vi borde träna mer, vara snyggare, lyfta tyngre, placera oss högre så blir det plötsligt jobbigt att hålla ifrån sig, då hjälper inte solnedgångsbilder på Facebook.
Då behöver vi börja svara på frågan varför vi tycker att vi borde det, och den kniven skär rätt djupt. Det är därför så många tar den enkla avfarten innan de kommer fram till den korsningen och säger att samhället, träningskompisar, killar, patriarkatet och Gud vet allt har förväntningar på dem. Det är som sagt oftast fantasier och dem går det inte att bemöta, bara avfärda. Svaret finns i frågan varför du själv vill vara som du vill vara.
