Förra helgen fick jag frågan om jag brukar känna mig deppig och nere efter en tävling. Svaret jag gav var att det blir jag inte, jag brukar känna mig bra.
Men jag får nog ta och omvärdera mitt svar.
Det har nu gått lite mer än en vecka sedan Arnold Amateur World championships gick av stapeln i Columbus OHIO.
Och jag ligger hemma med feber, ont i hals och snor. Tack och lov är det snart borta, och tack och lov kommer det efter tävling och inte innan/under.
Tittar jag tillbaka på mina senaste tävlingar, så är det såhär det har varit. Antingen blir jag sjuk så jag inte kan träna därför, eller så har jag skadat mig så jag inte kunnat träna.
Det känns då som en liten blues, så nästa gång någon frågar om jag brukar känna mig nere efter tävling, så blir svaret ja.
Arnolds 2017 då. Jag placerade mig på en 6:e plats utav 15 tävlande. Helt klart nöjd med det, även om jag ju så gärna ville komma till final.
Det som jag varit mest nervös över var ju keg medleyt, men så visade det sig gå ganska bra där ändå. Det jag tappade mest på var OK. Man ska ju jobba på sina svagheter heter det ju så det blir mycket ok-träning framöver med siktet inställt på att få fart på grejerna.
Det funkar inte att lunka in på lite mer än 20 sekunder, när övriga sprintar in på 10-12 sekunder.
I marklyften på 188kg fick jag 13 reps, där vinnaren Donna Moore gjorde 15. Och i pressarna på 84kg fick jag med mig 4 reps.
Precis som förra året kom Arnold Schwarzenegger himself och tjingsade lite på oss när vi stod och värmde upp inför sista grenen.
Det tycker jag om att skryta om. Att jag varit så nära Arnold att jag nääääästan kunnat ta på honom 🙂
Första plats togs även i år av Donna Moore. Innan tävlingen drog igång visste vi att de som vinner sin viktklass får proffskort. Men på regelgenomgången för finalisterna fick de reda på att alla topp 4 fick sitt proffskort.
Det var ju likadant förra året, då det var första året som de ens pratade om proffsklass för damer. Men då var det så för att få behålla sitt kort/ha möjligheten att tävla i proffsklassen, var man tvungen att ställa upp och tävla i Strongest Woman in the World, som gick av stapeln i Florida i Augusti. Det var enda kval-tävlingen för Arnold Pro Woman 2017.
I år fick topp 4 sina kort. Vinnaren blev automatiskt kvalad till att tävla i Arnold Pro Woman 2018. Övriga 3 har möjligheten att kvala på SWITW som går av stapeln på Mr. Olympia i Las Vegas i september. (Hur coolt är inte det då? Olympia liksom)
Det är sjukt mycket folk i expot, så mycket att det blir jobbigt att gå runt där. För man går inte lite lätt runt och strosar och tittar på grejer, utan det är köande och armbågar och mest stillastående om jag ska vara ärlig. Finns väl inget tråkigare än att bara vänta?
Men, jag och Lisa Yeats (från UK som jag delade rum med) gick runt lite grann och fick en bild med Jill Mills, 2x WSW vinnare. Och det är ju inte fy skam det.
Även en pose down tillsammans med Arnold blev det. Och det är väl tur att jag inte är fitness/byggare, för posera, det kan jag då rakt inte. 😉
Nu laddar jag om (eller ja, så snart förkylningen släppt) och kommer att ha siktet inställt på att vinna den där pokalen nästa år på Arnolds. Även om det kommer att vara andra tävlingar innan dess så kommer jag ändå inte släppa känslan jag har nu om att vilja vinna!
