Det kan bero på att jag är lite militärromantiker och gärna själv hade fått göra FN-tjänst, men jag är väldigt svag för den gamla slagdängan ”Basker blå”. Den kan inte med bästa vilja i världen beskrivas som något annat än pekoral, och alla eventuella förhoppningar om litterära kvalitéer i texten dör i höjd med raden om att fara bort från sin fästemö för att kanske dö. Melodins inverkan på mig kan inte heller rimligtvis bero på någon association till min egen militära karriär, då det var väldigt lite romantik och ära runt att köra elvabil på Kosta skjutfält och sätta upp lappar om skjuttider.
Jag tror att det faktum att jag i princip ställer mig i givakt när jag hör den beror på att den trots all ostighet innehåller en aspekt som har trumf. Den uttrycker något som jag tycker är så viktigt att det överskyler litterära brister, dåliga rim och storvulen militärromantik. Det uttrycks mest direkt i raden ”Han kom dit för att skapa fred, skapa fred i ett land som led”. Jag säger inte att varenda svensk FN-soldat har haft alltigenom ädla motiv, men i grunden handlar det om att göra något gott som är bortom det man är tvungen. Det är inte bara det lätt egoistiska nationalistiska försvaret av det egna som finns i ett vanligt nationellt försvar, det är den långtgående insatsen för att hjälpa till att få slut på någon annans lidande.
Jag är mycket medveten om att FN-insatser inte på något sätt har varit den slutgiltiga lösningen på problem runt om i världen. Det är inte effekten jag talar om, utan viljan. I min värld så ursäktas all ostighet i världen av att Basker blå skildrar den rena osjälviskheten, att själv göra något för att andra ska få det bättre. Osjälviskheten har trumf, helt enkelt, och gör att jag blundar för andra brister jag annars skulle störa mig på i låten. Just principen med trumf är något som jag måste erkänna återkommer i vissa träningsformer. Hur larvigt jag än tycker att det är med kippning, långa strumpor, och vådligt utförda tyngdlyftningsmoment med stora plastvikter så måste jag erkänna att en hel del crossfitmänniskor är väldigt vältränade, det finns till och med de som är starka. Det är ändå trumf när man håller på med träningsformer.
Jag tycker att kulturen och de nypåhittade orden för gamla företeelser är larviga, men det hjälps inte, styrkan hos utövarna är trumf. Tittar man på vardagsmotion så finns det ingen gräns för hur larvigt jag tycker den är med vuxna män i cykelbyxor och vurpollon på huvudet som låtsastävlar in till Stockholms City från Hammarby sjöstad på morgnarna. Ändå kan jag inte förneka att en timmes cykling varje dag har en väldigt positiv inverkan på fettförbränningen och fysiken, förutsatt att de överlever Götgatan vill säga. De ofta återfunna magrutorna har helt enkelt trumf, hur larvigt det än är med spandexbyxor. Man måste lära sig att högakta det som är viktigt, även när det återfinns i larvig inramning.
”Men i skenet av en handgranat, i basker blå, stod en svensk soldat,”
