Jag har den senaste veckan blivit väldigt påmind om berättelsen om Jakob i Bibeln, och hur en massa frågor i olika generationer påverkar varandra på ett sätt som sällan står utskrivet i söndagsskolsberättelserna, men som ändå blir uppenbart när man läser helheten. Berättelsen om hur Josef av avundsjuka bröder kastas i en brunn och sedan blir såld till passerande egyptier verkar visserligen grymt, men lite obegripligt. Fast då är det ju det där med Jakob, deras far. Avundsjukan berodde rimligen inte på den färggranna jackan som de rev av honom, utan blir mycket djupare och smärtsammare än så. De andra bröderna var barn till Lea, som Jakob hade blivit pålurad som fru istället för Rakel, som han egentligen älskade. Josef, och för all del hans lillebror Benjamin var däremot barn till Rakel. Kärleksbarn, om man vill använda vår tids skvallertidningars vokabulär.
Vår tids sönderrivna familjer, bonusbarn, styvföräldrar och relationsmotsättningar är plötsligt inte så främmande. När ett rus av grupptryck läggs ihop med bitterhet över att pappa inte älskade mamma, som kastas i ansiktet genom den lilla älskade gullegossens skryt med den nya kavajen pappa hade köpt till honom så det inte så långsökt att det rinner över och de slår på grabben och säljer honom som slav. Man kan tycka att en god far skulle ha styrt upp det där i tid, men tittar man på Jakobs egen track record med att ha ljugit och lurat till sig sin brors arv, ivrigt påhejad av sin mor mot sin fars vilja så anar man att han kanske inte var den bästa på att hanterea familjekonflikter.
Då kan man ju fråga sig varför jag ger mig in på den här lektionen i biblisk historia i ett styrkeforum? Tja dels så lever vi alla i relationer, och ska jag döma av mitt flöde och min egen erfarenhet så har vi i vår subkultur minst lika stora problem med relationer som alla andra, och får vi inte ordning på det så är det svårt att få något annat i livet att funka heller. Då kan det vara en hjälp att komma ihåg att man knappast är först i världshistorien om att ha det jobbigt, varit konflikträdd eller hanterat sin familj orättvist. Så även om man är religionsfobiker så kan man ta lärdom för hur det har gått för andra som inte klarat av sina liv så bra som de hade velat.
Men sedan så finns det en aspekt att plocka med sig direkt över till träningen, och det är insikten om hur komplext mycket i livet är. Det vore självfallet enklare om allt var frånkopplat vartannat, varje åtgärd har sin verkan och så påverkar det inget annat, men så är det inte. Sådant som har hänt långt tidigare kan dröja sig kvar och påverka vår förmåga att hantera det vi har för händerna, vare sig det är så enkla saker som bristande kosthållning tidigare i veckan, eller en skada för några år sedan som ändå ligger i bakhuvudet och påverkar våra val. När jag hade förmånen att intervjua Isabella Von Weissenberg för BODY så svarade hon något fantastiskt klokt när hon fick intervjumall-frågan om livsmotto. ”Livet är alldeles för komplext för motton”. Så är det verkligen. Isolerat från varandra kan saker vara enkla, men som svar på helheten så duger det sällan med ett enkelt svar.
