Efter ett långt uppehåll med bloggandet så tänkte jag att det var dags igen. Eller ja, det har jag väl tänkt lite hela tiden men nu så! Med en ny header, lite mer bläck och uppdaterat namn så ska jag försöka hålla igång det här igen. Jag har alltså bytt namn och ja, det är på riktigt. Sundberg är min mammas flicknamn och efter att min kusin kostaterat att jag drivs av den “Sundbergska kraften” så kändes det väldigt självklart att även jag skulle heta så. Och i samma veva valde jag att äntligen lägga till Bobby som mitt tilltalsnamn. End of story.
I början av året bytte jag jobb och skulle flytta. Träningen gick av bara farten och utvecklingen kändes kanon. Äntligen fick jag skörda frukter av hårt arbete som det heter. Jag svävade omkring på små rosa moln och tyckte livet var underbart. Coach Nicklas kan ha varnat mej både en och sju gånger för att den här perioden av mycket och tung träning inte kommer kunna hålla i sig. Och trots att jag tyckte att jag var medveten om det så missade jag varenda varningssignal på väg in i någon slags konstant trötthet. All träning blev jobbig och tråkig, jag var grinig och negativ och blev tvungen att börja välja bort saker för att orka med mina måsten. Därav ställde jag in resor och tävlingar och bestämde mej bland annat för att inte lägga tid på bloggen.
Nånstans mitt i allt tyckte jag dessutom att det var läge att bli kär, flyttade in hos min Tommy i en liten etta i Sandviken och fick hunden Rex på köpet.
Och i maj var det åter dags för att byta jobb – lära känna en ny verksamhet, nya kollegor, nya klienter, och få nya arbetsuppgifter. Bom. Trött igen. Jag älskar verkligen mitt jobb men har mentalt varit så trött att jag många gånger har stannat hemma och ätit glass eller rakt av somnat på soffan istället för att åkt och tränat. Vilket har fått vara ok. Jag har lärt mej med åren att det måste få vara ok att inte vara på topp på alla fronter jämt och ständigt. Sommaren har därmed liksom gått ut på att hålla näsan över vattnenytan. Och samtidigt som den har bestått av mycket jobb och lite träning så har det blivit en del tävlingar, som trots allt har gått långt mycket bättre än förväntat. Kanske tack vare all fysisk vila…
Juli började alltså med Ockelbo Showlifting. En tävling jag åkt och tittat på flera gånger och tänkt att nästa år ska jag vara med men varje år har jag istället prioriterat klassiska styrkelyfts SM som alltid går veckan efter. I år hade jag bestämt att jag skulle delta, mest på grund av att jag vill få tävla mot Anna Rosén men också för att jag inte tävlat sen december och ville ha en tävling i kroppen innan Sveriges starkaste kvinna -82 kg i Kristianstad några veckor senare. Tyvärr kom Anna aldrig till start vilket å andra sidan gav mej chansen att vinna tävlingen. Och efter en hel drös med andraplaceringar i grenarna så vann jag dagen tyngsta vilket var 190 kg Conans och hade därmed säkrat vinsten totalt. Nog för att det alltid är roligt att vinna men den största vinsten av denna tävling var att motivationen höjdes några snäpp. Efter nästan ett halvår utan tävlingar började jag fundera på om det verkligen är strongman jag vill pyssla med, men nog fan är det det allt!
Bara några dagar senare var det dags att sätta sig i bilen med Erika och åka ner till Borås och för femte året i rad tävla på klassiska styrkelyfts SM.
Med tanke på hur träningen sett ut och på att mitt fokus trots allt ligger på grenträning så hade jag inga direkta förväntningar och på papperet hade jag inte marginalerna på min sida heller. Jag tänkte helt enkelt att jag går in och lyfter det jag kan, hoppas på något personbästa och ser vart jag hamnar. Min första böj på 147,5 kg blev godkänd med 2-1 på grund av djup och min andra böj på 155 kg blev bortdömd 1-2 på grund av djup. Vikten ländes lätt men coach bestämde att jag skulle gå om på samma vikt och med en lagom portion irritation gick jag upp på podiet och drog till med en extra djup pausböj. Godkänd 3-0. Punkt. 5 kg under pers men ändå helt ok för dagen. Bänken, även kallad pausunderhållning, gick inte helt enligt plan och jag fick med mej 85 kg i mitt andralyft. Eftersom jag inte hade några förväntningar så tänkte jag inte heller på att kolla hur jag låg till i rankingen och jag tror faktiskt inte att det såg speciellt ljus ut inför marken heller. Under uppvärmningen kom Coach och bråkade med mej, fick in mej i mitt värsta Bobby-mode och när jag väl klev upp på podiet för att dra min första mark så flög den upp så lätt att jag nästan ramla bakåt. Andra lika så. Hyfsat nöjd står jag med min musik i öronen och ser helt plötsligt hur Nicklas och hjälpcoach Erika går fram och tillbaka, tittar på resultaten, diskuterar och skriver lappar. Det var solklart att något var i görningen och när det väl var min tur att lyfta och Nicklas tar mina lurar hör jag speakern säga “…drar för bronset”. Sagt och gjort, jag drog för bronset, stången kom upp, ett nytt pers på 172,5 kg och tre lyftare kvar. Erika springer fram till mej och ger mej en kram, jag frågar om min pallplats är säkrad varpå hon springer iväg igen. Jag ser hur hon och coach spänt står och tittar på nästa lyftare innan de skriker rakt ut och springer fram till mej igen. En bom och medaljen var min. Den så efterlängtade medaljen från ett SM i styrkelyft, när jag minst anade det. Och dessutom som första atlet någonsin att ta hem en medalj från ett klassiskt senior SM till Sandvikens Atletklubb.
Två veckor senare var det dags för Sveriges starkaste kvinna -82 och jag och Tommy satte oss i Sportgolfen som Bilmetro i Sandviken sponsrade med under helgen och gasade ner ner till Skåneland.
Första grenen var 100 kg farmers för 20 m. En gren som jag hyst en ganska stark avsky inför och helst inte tränat. När jag såg grenarna några månader tidigare så insåg jag dock att det var dags att åtminstone bli dugligt bra på skiten och lyckades få till några träningspass där jag knatade de helvetiska 20 metrarna. Och väl på tävlingen kände jag mej hyfsat säker på att kunna få väskorna över mållinjen. Jag drog högsta lottnumret och var sist ut. Martina spurtade inte helt oväntat i mål och Fia visade att som väldens bästa armbryterska så behöver man inte fundera på om greppet skulle hålla eller inte. Som om någon skulle ha tvivlat på det liksom… När det väl var min tur hade jag båda brudarna skrikandes vid min sida och jag gick nog fortare än jag någonsin gjort med den givna vikten, dock knappa sekunden långsammare än Fia och kom trea i grenen.
Nästa gren var 50 kg Apollon för reps. Ännu en hatgren. Jag gick ut tillsammans med Tosse och vi höll en jämn takt i tio reps var. Martina drämde i med 17 och Fia med 11. Det blev alltså en delad tredjeplats i grenen.
Tredje grenen var marklyft för max, dräkt och remmar var tillåtet. Första vikten var 140 kg och höjningarna var bestämda till 20 kg. Jag hade långt tidigare bestämt mej för att inte lägga något fokus på att komma överens med min dräkt och hade vid ett enda tillfälle testat den. Då drog jag en gristung singel på 160 kg och konstaterade att det inte var någon mening med att ens försöka på 180 kg på tävlingen. Men nu stod vi där, jag låg på en tredjeplats och både jag och flera av tjejerna hade dragit 160 kg. Jag hade alltså inte råd att stå över mitt nästa lyft. Så med världens tjurigaste ton sa jag åt Tommy att dra dräkten hårt som fan, klev fram till stången med mord i blicken, snurrade fast remmarna och drog. Stången rörde sig, upp över knäna och med en ordentlig hitching i sann strongmananda lyckades jag låsa ut. Ett ordentligt pers och en andra plats i grenen. Ingen var speciellt förvånad när Martina lätt satte svenskt rekord genom att dra upp stången med 200 kg. Hatten av!
Fjärde grenen var däckvält. Också en gren jag hyst ordentligt med oro inför. Vikten var ca 300 kg och till saken hör är att jag har haft en hel del tunga duster med vårt 220 kg däck här hemma. Som tur var hade jag passat på att brottas med ett 340 kg däck uppe hos Fredrik Svensson i Sundsvall och fått erfara att det inte är vikten på däcket som avgör om det är tungt, utan formen. Det här däcket var både högt och greppvänligt och därmed förhållandevis snällt att välta. Fyra vält på snabbast tid skulle göras och efter att ha sett de andra tjejerna fightas med det extremt motsträviga däcket som dessutom mosade Tosses fot så var inte självförtroendet allt för högt. Men efter att Fia flippa runt däcket så insåg jag att det inte fanns någon tid för rädsla utan att de fyra välten måste göras, hur jäkla tungt det än skulle vara. Med en hel del jävlarannama och kaninskuttsteknik lyckades jag göra mina fyra flipps på knappt 30 sekunder och ledde grenen när det var Martinas tur. Efter en olidlig väntan visade det sig att jag var marginellt snabbare och fick äntligen dagens första grensegrar. Och ingen gren kunde ha varit mer läglig att vinna då nästa var Conans Wheel.
Som vinnare av föregående gren får jag alltså gå ut sist i nästa. Jag visste sedan innan att Fia är sjukt envis och helt galet bra på den här grenen och hon presterade inte sämre än väntat utan knatade fyra stabila varv. Ungefär ett varv längre än den som dittills ledde grenen. Martina hade otur och tappade stången efter tre varv och när det var min tur visste jag alltså precis vad jag behövde göra för att vinna. Jag behövde gå mer än fyra varv med 150 kg hängande i mina armar. Jag ställde mej i startposition, stången i armvecken och armbågarna hårt tryckta mot kroppen, lyfte upp den och började gå. Första varvet var lätt men jag började få gung på vikten och på andra varvet fick jag sakta ner farten för att kunna hålla kvar stången i armarna. Här någonstans började ett krig i mitt huvud. Kroppen ville att jag skulle släppa, det gör ont i armarna och mjölksyran kommer i benen, det går inte längre att andas men jag hade en biljett till Arnolds att kämpa för och jag hade inte råd att låta Fia få en grensegrar. Jag kom in på fjärde varvet, det gick långsamt men stadigt och efter en evighet hör jag äntligen Espenkrona säga att jag är i ledning! Bom. Dagens andra grenseger!
Sista grenen var atlasstenar. Det skiljde 1,5 poäng upp till Martina och 1,5 poäng ner till Fia. Vi fick alla tre se oss besegrade av det sista 124 kg tunga klotet och då domarna inte tagit några mellantider fick vi dela på poängen i grenen som därmed inte gjorde någon skillnad i slutresultatet.
Jag lyckades med andra ord kriga hem en andraplats på Sveriges starkaste kvinna -82 kg i år igen. Och än bättre, jag får ännu en gång möjligheten att åka till Columbus – Ohio för att tävla på Arnolds 2018. Så håll nu alla tummar för mej och att den resan blir av till våren!
Men innan dess så har år 2017 två till tävlingar att bjuda på för min del. Först blir Tyngres Strongwoman challenge i Solnahallen den 15 september och sedan blir det öppna SSK i oktober. Så där star jag nu, mitt i tävlingsförberedelserna. Igen.
Over and out
