Blev så inspirerad att skriva av min teamis Malin från armedbyeklund som berättar om sin bakgrund och hur hon haft det, det som format henne till den hon är. Hon är en människa som jag ser upp till , idoliserar för att hon är sånn underbar och fantastisk människa som jag ”fasnade” för redan första gången jag träffade henne. Det är något med henne, jag känner igen mig lite i henne. Och hon är en sjukt grym armbryterska. Alla människor jag lärt känna inom sporten är så sjukt fina människor att jag kan inte fatta att jag tillhör något sådant stort.
Jag har däremot (jämfört med Malins då) har haft en väldigt lugn uppväxt, i en by mittemellan Storuman och Lycksele. Jag började träna armbrytning när jag började i Storuman vid 12 års ålder för att min kusin Simon höll på, sjukt härligt minns jag att de var, jag och 2 andra tjejer tillsammans med en massa grabbar nere i en källarlägenhet. Min äldre bror bodde i Storuman i lägenhet så jag sovde där för att kunna vara med på träningarna.
En stor fråga som jag kom ihåg att jag blev väldigt upprörd över var om armbrytning räknades som sport eller ej. Minns vi hade en vikare i idrott (som ej var idrottslärare) men vi hade honom tills dagen jag gick ut högstadiet. Hursomhelst han påstog att armbrytning inte var någon sport, sen sa han även att alla som spelade fotboll och hockey på fritiden skulle få högre betyg? Sjuk ja, de tycker jag än idag. Men redan som 13 åring var jag inte rädd för disskutioner så jag tog detta med honom, sen berättade jag för min mentor som i sin tur tog det med honom igen. Han kom tillochmed ropandes argt efter mig i korridoren osv. Jag minns jag tog även detta med min menor som blev påriktigt upprörd över denna ”idrottslärare” . Ja till saken hör att jag har aldrig varit rädd för disskutioner, ifrågasätta vad som är rätt och fel och stå för det jag tycker. Mamma sa alltid att jag borde bli advokat eller liknande.
Mitt första SM ? Mot Elina Persson ? 
Sen när jag började 9an spelade jag lite damhockey och armbrytningen föllbort mer och mer.
Jag flyttade till Lycksele och bodde med min dåvarande pojkvän de år jag skulle fylla 16. Träning förföll helt. Året var 2008. Fest och annat spelade in. Jag fick flytta så tidigt, jag fick bo med min pojkvän, jag fick lixom bestämma själv. Vilket betydde att min mamma och pappa lita på mig, jag ville därför inte supa , jag kunde suga på en cider en hel kväll men ändå vara med. Min pojkvän var äldre och drack ju såklart. Jag berättade alltid för mamma om vi skulle festa, hon ringde oftast dagen efter och kollade läget. Jag är så glad för min uppfostran och att jag ville att mina föräldrar skulle kunna lita på mig.
2013 skulle SM i armbrytning gå i Lycksele, fränt, jag minns känslan av att tävla, folk hejjar på en, man är i en helt egen värld, ja de är en cool känsla.
Så lillebror och kusin va på mig att du måste pröva. Okej då. Jag prövade och kom sist i -60 kg senior damer. Känslan jag kände då, det tändes lixom en eld inom mig, som jag började hålla igång genom att varje dag kasta in nytt vedträ för att hålla elden uppe och jag älskade känslan och gör de än idag. Eldan bara växer. 
Jag och Carro Pettersson i Lycksele 2013.
Personen jag blivit och formats till idag är till stor del pågrund av kärleken till sporten. Självkänslan, självförtroende, människor, länder, kärleken, ja allt sånt kan jag tacka armbrytningen för.
Jag som person säger vad jag tycker, jag kläcker ur mig saker utan att hunnit tänka, jag grubblar otroligt mycket, jag bryr mig sjukt mkt om andra. Har alltid varit så och inget jag tror kommer ändras. Jag har försökt hålla fast vid alla jag lärt känna även fast jag satsar stenhårt på mig själv. Jag har dock på senaste tid börjat inse att jag bara har kraft att lägga ner energi på dom som vill lägga lite av deras energi på mig. Jag kan inte hålla på ge utan att få nåt tillbaka.
Lååångt inlägg, men jag sitter i bilen påväg ner till Flen för att tävla i strongwoman så jag har all tid i världen att skriva och fundera på livet.
Första och enda gången jag prövat OK ?
Pusspåer
