Det finns egentligen ingenting som så märkligt kan påverka oss som drömmar. Nu menar jag inte den nattliga varianten orsakad av pizza innan läggdags och dålig matsmältning, utan de förhoppningar vi bygger upp inom oss som inte alls behöver ha någon förankring i verkligheten. Det tydligaste sättet att illustrera fenomenet är att lämna in en lottorad ett par dagar innan dragning och sedan notera allt som hinner hända i huvudet runt summan på drömvinsten just den aktuella veckan. 157 miljoner eller vad det nu kan stå i annonsen. Det finns ingen rimlighet i att låta det bli en förväntan av drömmen, den statistiska sannolikhetet är löjeväckande låg, ändå är det just den där drömmen som spelbolag egentligen säljer. Vinstchansen är inte mycket att handla med, den är i det närmaste obefintlig.
När jag ser på de många riktigt bra prestationer som svenska armbrytare får till under det VM som nyss gått av stapeln så blir jag stolt och glad, men i stunder också uppriktigt förvånad när besvikna atleter inte själva förmår inse storheten i sin prestation. Nästan alltid är besvikelsen en ögonblicklig reaktion när man når vägs ände, som sedan övergår i glädje när man ser hur långt man faktiskt kom innan det tog stopp. Ibland blir dock fallhöjden för stor, och det blir svårt att släppa den där krossade drömmen. Det är inte svårt att förstå, för hur grundlös och osannolik en dröm än är rent faktamässigt, så kan den te sig oerhört verklig inne i huvudet, Så verklig att det är svårt att acceptera att det bara var inne i huvudet, och att det i verkliga livet inte fanns någon substans.
I den numera daterade askungesagan Pretty woman så avböjer Julia Roberts Richard Geres förslag om en tryggad tillvaro i egen lägenhet utan att de fullt ut skulle gå all in, med orden ”Its got to be the dream”. Eftersom det är en askungesaga från Hollywood så blir slut drömmen sann. I själva verket tackade hon nej till att permanent lämna ett liv som gatuprostituerad för om det inte skulle bli så perfekt som hon föreställt sig. Filmen i sig är ett oerhört spektakel av sexism och skönmålning, men jag lånar den som illustration. Drömmen kan alldeles på egen hand växa sig så stor och så verklig att den kommer i vägen för vår förmåga att uppskatta riktiga, substantiella förbättringar.
Drömmar är fantastiska som lite opåtagliga känslomässiga strävansmål, men om man vill börja sätta tider och konkreta ramar på dem så att de blir mål så måste man lägga till några saker. Inte bara hårt arbete, målinriktning, fokus och sånt, det gör faktiskt nästan alla som lägger tid och resurser på att åka på internationella mästerskap, vare sig det är i armbrytning, styrkelyft, strongman eller något helt annat. Det krävs att man gör en ordentlig bedömning av möjligheten, och har en rimlig bedömning av verkligheten, och en plan hur man ska lyckas med de många stegen fram till målet. Då kan man också se när man lyckats ta i alla fall några av de stegen. Då behöver man inte vakna med den besvikna tanken ”It was just a dream”.
