Det är inte helt ovanligt att folk på olika områden i livet är skitfräna och ropar på no rules, tills någon annan blir bättre på det än man själv är. Önskan om inga regler brukar ta slut när man får stryk. Det finns kriminella organisationer som lägger en stor del av sin identitet och stolthet i att stå utanför samhälle och regler. Ända tills myndigheter börjar ta i med hårdhandskar, då är det helt plötsligt väldigt viktigt att reglerna följs.
Likaledes de pseudopolitiska strömningar som tycker att det är skillnad på folk och folk och att vi i samhället ska behandla somliga annorlunda. Det brukar bli ett väldigt härj om att folk ska behandlas lika så snart det är deras demonstrationstillstånd som ifrågasätts.
Peaky Blinders var redan från början en favoritserie i mitt netflixtittande, och när Tom Hardys rollfigur Alfie Solomons fick mer utrymme så är den utan jämförelse. Den judiska gangstern som är så hård som bara Hardy kan gestalta, skäller ut huvudkaraktären Tommy Shelby när denne desperat skriker att de har tagit hans son. Fritt översatt säger han efter att nästan ha blivit skjuten ”Jag vill att han ska erkänna att han inte har rätt att känna sig förorättat. Att han inte kan stå och klaga som någon jävla civilist. Han ska förstå att den som lever av svärdet också kommer att dö av svärdet”.
Det är en återkommande fråga från folk som provar på strongman om det inte är farligt, och det är möjligen en definitionsfråga. Övningarna i sig är inte farliga, de är tvärtom väldigt funktionella och bra som träningsform. Däremot när man börjar ta i bortom rimlighet, och pressar sin kropp förbi vad som borde gå så är det naturligtvis inte nyttigt. Det är därför jag blir irriterad på folk som först vill ha ett känslomässigt kvitto på att de är bad ass strongman som pressar sig till en rent korkad nivå, fört att i nästa sekund försöka hävda att det är viktigt att lyssna på kroppen, och jag har en liten känning här, man måste ju ta det lugnt och så vidare.
Allt detta är sant, men jag tycker att man förlorar rättigheten att åberopa det när man tävlar i strongman på elitnivå, och vill ha den respekt som följer med det. Det är därför min respekt för Johannes Årsjö efter sin nionde titel nu har stigit till en nivå jag inte trodde var möjlig. Han har det här året varit mer skadad än någon annan jag känner som fortsatt sin aktiva karriär. Han har inte dolt det, men har heller inte anfört det som skäl att vara resonlig, klok och ta det försiktigt. I söndags stod han där på startlinjen, utan att gardera sig med skadegnäll, och när dammet lagt sig var han först, med en avsliten biceps. Det var inte det vettiga att göra, men han vet att är man Sveriges Starkaste Man så kan man inte låta skadorna bestämma, som om man vore en jävla civilist.
