MAXstyrka

Idag är det det 23 dagar kvar tills jag hoppar på flyget till Raleigh, NC, USA.
Det är typ 3 veckor.

Att för andra gången i min 2 år och 3 månader långa karriär bli inbjuden till Världens starkaste kvinna känns ganska stort. Eller så jävla stort! Och det är med ärofylld tacksamhet som jag om tre veckor åker och representerar Sverige och mig själv. Men också med stor skräck.
Jag har under det senaste året brottats med tron på mig själv. På många plan.

För att ni ska få en liten bild av det hela sammanfattar jag det här:

I april 2016 bytte jag arbete efter att ha jobbat i 9 år på samma ställe. Största anledningen var att det var för långt att åka. 8.7 mil enkel väg är lite att ta i tycker jag, när man samtidigt har tre barn, och ska försöka bli bäst. Tid och ork fanns inte helt enkelt.
Ett år ungefär hade jag pendlat den långa vägen. Tidigare fanns vi på en ort närmre hem, men efter att min tidigare avdelning lagt ner,  flyttade resterande till annan ort.
Jag sökte nytt jobb och hittade ett. Jag började i April 2016. Ca 2½ månad in frågade jag vänner om hur länge man skulle ge det nya jobbet en chans innan man kände att det inte skulle funka. Fick rådet att “vänta tills efter semestern i alla fall”
Jag tänkte att ok, jag väntar. Det är ju ett nytt jobb, nya saker att tänka på och nya sätt att arbeta på. Klart att det var mycket att tänka på, men som många gånger även kändes övermäktigt.

I slutet av november mådde jag såpass dåligt att jag gick till läkaren. Då hade jag en tid brottats med något jag trodde var ångest, med ett stort tryck över bröstkorgen.
Med några turer på vårdcentralen och sedan företagshälsovården blev jag sjukskriven hela december och januari. Läkaren konstaterade magkatarr pga stressig arbetssituation.
Under tiden som jag var sjukskriven bestämde jag mig för att #F*ckthis och jag sökte annat jobb. Dagen efter att jag skickat mitt CV till en bemanningsbyrå fick jag svar om att de ville ha mig då de hade den perfekta tjänsten för mig. Det slutade med att jag sa upp mig – igen- och i mars 2017  började jag på nytt. Nu inte längre som tjänsteman.

Jag har fortfarande problem med magkatarr och äter mediciner för det.
Jag funderar över om jag är på rätt arbetsplats. Även om jag trivs bra med det jag gör nu, så är det ändå en känsla som gnager inom mig; skulle jag kunna göra något annat? Som jag verkligen tycker är kul? Som inte kör helt slut på mig?
För helt slut är jag. Att få orken till att träna på den nivån jag måste är svårt. Riktigt svårt. Jag önskar emellanåt att jag kunde ligga kvar på sängen efter min tupplur efter maten och slippa åka till gymet eller gå ut i garaget. Jag tänker ibland  att varför i hela fridens namn elitsatsade jag på något som är så förbannat jobbigt? Jag funderar på om jag är stark nog? Ska verkligen jag ställa upp i Världens starkaste kvinna, WSW? Ska jag verkligen åka en tredje gång och tävla på Arnolds i mars 2018?

Men så slår det mig. Det är ju så förbannat kul. Det är så förbannat trevliga människor. Jag trivs med att tävla och jag trivs med människorna i och runtomkring strongwoman.
Och jag är faktiskt förbannat stark! Och två år inom sporten är ju inte ett skvatt! Jag har så mycket mer att lära och så mycket mer att ge. Även om jag började sent, jag är ju faktiskt 38år 😉 , så vill jag bli bäst. Jag vill vara starkast. Och det blir man inte på två år. Det blir man av många år och av erfarenhet. Erfarenhet får man inte om man inte åker och tävlar. Och så är jag ju faktiskt inbjuden! Jag har inte behövt kvala in, såsom 2/3 av startfältet behövt göra! Någon vet att jag är stark och vill se mig där.
Så. Om tre veckor åker jag!

Är jag redo? Jag vet inte. Jag tror det. Jag ska göra mitt bästa. Jag måste #vågavarastark och då inte bara kroppsligt.
Jag kommer verkligen att tävla mot världens starkaste. Det kommer bli tufft. Men det kommer bli ack så roligt. Att få träffa nästan hela gänget som tävlade förra året igen kommer bli helt fantastiskt.